Translate

G) Öppning

FREDAG 30 MARS 2012


 





                                                  
           

Av det styckverk minnet bjuder hoppas jag att sammanhang och mening  ska framtona  i en växande vävnad som tydliggör konturerna av mitt öde. Även om vi  inte ens kan ana ett svar på frågan om varför just jag är jag. Eller se någon mening med att undra varför vi bland alla andra är de som vi nu tycks vara.

Under livets vardagliga gång verkar det som om hittills bara somliga av oss utsatts enskilt för inspirerande idékaskader. Eller kunnat  uthärda att våra begreppsgränser tänjts genom överväldigande nya insikter som utsatt förnuftet för både underbara och fasansfulla påfrestningar. Ibland med skymtar av, eller gästspel i, psykosens vansinnigt förvridna själslandskap.
Sådana upplevelser glöms inte lätt men gömmer sig till stor del för verbal återgivning  eftersom det är svårt att med tvådimensionellt uppradade ord, skrivna eller muntliga, återge det oerhört fantastiska och sköna - likaså det intensivt plågsamma. Särskilt om de blandats till ett, eller nästan Ett.
I mitt liv finns även ”vanliga” spår i meningsfulla mönster som tyder på kommunikationsförsök från andra dimensioner. Kanhända från både gudomlig och helvetisk sida under inbördes strid, eller samverkan, i yttersta tidens kamp för våra själar…

                                                    ***              

Saga med trepunktssymbolisk trampdya.

Springande punkt i denna livsrapport är att jag nu inte befinner jag mig på en rishög i svenskt stormakstförflutets hotfulla religionskrig och sataniska häxsken utan finns i sciencefictionlikt 2000-tal med vittassade Saga. Som visserligen är katt och grönögd men i all sin röd- och guldsprängda grårandighet knappast iögonfallande häxkatteaktig. Hon är i skrivande stund nio år, dessutom den nionde katten i mitt liv.


1941. Sessan och jag.
Det började med att svarta Sessan som liten unge spann vid min vagga, i utebbande 1930-talets barbariska gryningstid.     

  
     Mycket väsentlig för att denna berättelse kan bli till är min underbare siames Baltazar, även kallad Lillebror eller Bobo, vars ihjälfrusna och svultna lilla kropp jag begravde den 4 december 1991 i Tobo mellan Tierps och Vendels vandaliska gravhögar. Då, sedan jag lyckats avbryta den psykiatriska medicineringsrutinen, hittade jag honom till slut i nedgående solens  hjälpstrålar. Nära huset där den tioåriga flicka bodde som då assisterade mig, enda barnet till blinda föräldrar.
Storebror övervakar Lillebror: njuter skogsdofter
 vid vår Gålöstuga sommaren 1989
Vi trodde båda att medan han sökte mig hade han blivit ditskrämd, och hindrad att gå hem igen,  av en i färgerna Bircolik collie som samlevde och ofta skällde ihop med en schäfer i stora  villaträdgården mellan hennes hus och mitt. På andra sidan träddungen och vägen - bakom de hundskallen hade jag sökt minst, för jag trodde inte att min katt hade begett sig åt det hållet. 
Han hade nu legat död i ett par veckor, trodde hon. Sedan hon i vad som nog var fjorton dagar sa sig ha iakttagit Baltazars livskamp efter det att han gjort sig bo i en hoprullad och slängd matta vid uthusgaveln. Han hade skrikit mycket högljutt vid ytterdörren men mamman hade förbjudit henne att ta in honom eller låta honom äta annat än det hönsfoder som han själv tog för sig av ur en silverskål mitt på gården, ditsatt för deras fjäderfän. En morgon när det varit köldgrader på natten syntes han inte till och då fann hon honom där i diket. Hennes pappa, som kom och vände på honom för att kontrollera om han var helt oskadd, hade sagt att det bara var en sommarkatt.

Ja, siameser är inte gjorda för att vara utespringande vinterkatter i vårt klimat. De har inget underhår som skydd mot kyla.
Han låg där i diket på mjukgul björklövsbädd och verkade nästan självlysande, vitare och brunare än någonsin – som ville han uttrycka sitt svåra slut poetiskt lindrande för mig. Det ena av hans blå ögon var vaksamt halvöppet, det såg rakt in i både mig och den genom grangrenarna starkt strålande ljuskällan över min axel.



 Flodhästen i vardagsrummet heter en bok
av den kände finländske terapeuten och teo-
logen Tommy Hellsten. Den handlar om på  
mångehanda sätt utsatta barn och lär ha
skrivits året 1991.
    Innan hade jag i flera dygn sökt och ropat efter honom så hemskt. Hemkommen efter ett par veckor i psykiatrisk vård, neddrogad med stesolid. Denna medicin, som jag tidigare inte utsatts för, blev jag mycket dålig av: ångestladdad och utslagen. Hemsökt av manande syner hade jag lagt in mig på sjukhuset i Uppsala  för den ”vården”, fast det som vid tidigare vårdtillfällen inte var medicin utan en vis och begripande medmänniska jag sökte efter, som kunde lyssna och hjälpa mig att begripa de märkligheter jag upplevde. Bland annat hade en flodhäst(!) envisats med att hjälpsökande glo på mig från skogsbrynet i Tobo, i denna lågt liggande ort på gammal havsbotten. Som en paradoxal sorts mild Leviatan, kanske, som gjort sig så rundformigt mjuk han kunde. Fast jag i samtidig ”dubbelsyn” insåg att det som faktiskt fanns där var en väldig stenbumling. Visionen var trots denna verklighetsförankring, eller just därför, mycket påträngande och starkt upprörande.  
Men jag hade låtit psykkliniken ta mitt öde i sina händer först sedan personalen lovat att jag kunde känna mig helt trygg för min katts och väns vidkommande. Han som led så av att vara ensam - saknade svårt sin sedan några månader döde storebror Selamb’s  Zip som alltid brytt sig och som föräldrasurrogat skött om honom, Lillebror. Dennes mor Sabina hade också varit lilamaskad – eller frostfärgad, som raskattsexperterna också kallar det. Såg ut som Zips dubbelgångare.
 Min katt skulle tas väl om hand, försäkrades jag gång på gång. 
Så blev det inte. Trots att jag dagligen oroligt tjatade om Bobo i Tobo, och löftet gällande honom, under de nästan tre veckor jag inlåst hölls kvar för den kemiska så kallade vård jag fastnade i. Det blev sista gången, för jag bad aldrig mer om att få så kallad psykvård. Kunde inte mer tro på dess löften. Och har sluppit den.


                                               *

Visst finns det biologiskt betingade orostillstånd som kan avhjälpas med kemiska blandningar, men människan är inte så enkel att allt beror på avgränsat stereotypa mekanismer, likformigt strömmande åt ständigt samma håll och som bekvämt kan styras med diverse preparat.
Somliga av oss som sökte psykiatrisk hjälp ville och behövde helt enkelt få tala med någon som lyssnade uppmärksamt. Hjälpte oss att lägga infalls- och begreppspussel. Och så hade vi nog behov av vila, förstås – utan sömnpiller. Men trots protester itrutades jag varje behandlingskväll sådana, enligt skötarinvand rutin.

Det var mycket svårt för mig att tala under behandlingstidens kraftigt medvetande- och salivpåverkande medicinering. Anhöriga samt en och annan bekant tycktes genom alla år inte tro mig när jag beskrev opålitlighetens mänskliga faktorer i den vårdapparat som omgav mig. Eftersom jag befann mig på en psykavdelning och i förtvivlad iver lät ganska dramatiskt osammanhängande, ville de tro att jag förvirrad hittade på; allt ordnades säkert till det bästa över mitt konstiga huvud.
På Skånegatan: sörjande Baltazar efter Zips död hösten 1990.
På Södersjukhuset hade ”min” sympatiske docent Rolf Lindelius, sedan unga år svårt fysiskt handikappad, varnat mig för att söka psykvård genom akuta inskrivningsavdelningen. Sedan det hänt mig en del obehagligheter hade han sagt att det kunde vara farligt där och rått mig att komma direkt till honom i stället. Han hade emellertid sjukpensionerats rätt snart efter att jag berättat för honom om otrevliga och märkliga erfarenheter jag gjorde på SöS-psykakutintaget när jag året innan sökte hjälp, utanför hans mottagningstider. Det var både före och efter Zips död hösten 1990.
 Personalen där tycktes ha blivit alltmer inriktad på att föraktfullt och mycket hårdhänt bara se och behandla drogande/knarkande knäppskallar. Vissa av dem verkade den senaste tiden ha utbildats till så kallade plitar, av en ull som maktlystet njöt av att provocera dem i sitt klientel som inte var normalt förkrossade och stumma under depressionens ok. Efter det som hänt hade jag utan att be om det lovats att från 1991 vara fri att söka vård på vilket sjukhus i vilket landsting jag ville. ”Hon vet precis vad det handlar om”: ungefär så mystiskt sammanfattande formulerade sig då i min journal doktorn Georg Boström. Efter samtalsstund i den trapphall där han stämt träff med mig - utanför en psykavdelning (själv arbetade han då på olika sjukhus samtidigt). Hösten därpå, 1991, hade jag före inläggningen av AS i Uppsala lovats slippa överföring till SöS. Men också det hade bara varit ett nonchalant lovande utan ansvarskänsla. I den löftesbrottsskarv som kom att uppstå vid förflyttningen blev både min katt och jag totalt rättslösa, tillfälligt men förödande.

Det var en DN-annons som fått mig att hyra ett parhus i den lilla bruksorten Tobo, som ferieställe hösten 1991 - medan lasermördaren härjade. Undan väldig hets i Stockholm i samband med augustikrisen då Sovjetväldet upplöstes. Bland annat dog plötsligt min grannfru Leni Grundström. Hon var tyska, upplevde krigsslutet som tonåring (liksom min halvsyster där gjort...). En änka som då, den dagen grannväldet upplöstes i våra TV-apparater, blev ifrån sig av rädsla för nytt världskrig. Alkoholpåverkad och kontaktsökande ringde hon på min dörr: ville  berätta om förr – och nu, få hjälp. Fortfarande ”allergisk” mot att se blod, ens några droppar...  Sade att de allierades flyg vid krigsslutet hetsbombat henne och ”alla” i Hamburgtrakten med väldiga lass av stinkande skit (och hade dagen därpå lagt exkrement utanför min ytterdörr,  nog för att få mig att påtagligt fatta och reagera...) Jag försökte få henne att gå till läkare, erbjöd mig följa henne eller vara med vid hembesök, men hon vägrade: sade sig inte kunna lita på någon. Samrådsförsök med andra grannar gav inget, de tyckte att hon som alkoholist inte var någon jag skulle lyssna till och bry mig om. Så jag bad min SÖS-doktor Rolf Lindelius att hon skulle tvångsintas. Men han sade att hennes vuxna barn måste medverka när de kom från utlandssemestern och blev nåbara. I mitt akutbesök på Karolinska Sjukhuset gavs samma besked, strax efter att jag hade städat bort den lilla bajskorven utanför min ytterdörr. Både den unge läkare som tog emot mig, och min journalbunt, uppgavs sedan ha försvunnit, spårlöst... (Journalen återkom senare - ur en låst skrivbordslåda, enligt uppgift. Den sympatiske, och ovanligt empatiske, doktorn vet jag inget mer om.)
Leni verkade hysteriskt rädd för alla: hon hade i dagarna sagt mig att hennes far  ej varit nazist – han var ”opolitisk” lokförare. På tåg från Danmark till koncentrationsläger... 
      Vår sköna gård där vi rastade oss på Skånegatan. Övre bilden
planket mot Katarina Bangata, lönnen t h  lär numer vara
 nedhuggen.
Förmodligen begick hon självmord. Berättade senare våra grannar.
Kanske när jag setts lasta min hyrda bil, i ett par dagars upprepade flytturer?  Strax innan sista lilla lasset kom iväg ringde jag förgäves på hennes dörr, på väg till sistarastning med min katt på bakgårdens blommande uteplats där tidigare vi grannar setts och ibland bytt ett eller annat ord. Plötsligt rördes ett par kraftiga lövgrenar om i stora lönnen, under kraftigt prasslande: ur den flög sedan en  svart fågel rakt ner mot min häpne siames Baltazar. Tvärvände då den nästan nått kattens huvud och for i skarp vinkel i stället mot mig, som stod en bra bit bort. Stint svartstirrande mig i ögonen gjorde den (snarlik en koltrast, där på unikt besök) åter tvär gir, nära mitt ansikte: flög sedan mot träplanket vid Katarina Bangata – ”stannade till” i luften och verkade tveka ett ögonblick innan den flög åt höger, mot Skånegats- och Götgatshållet. Betedde sig högst säreget. Efteråt har jag tänkt att det kanske var Lenis själsfågel som då lämnade huset. Och så tog adjö. Följde oss?

                                                            ***

Medan Schrödingers katt låg överst i en hög med populärvetenskapliga böcker som jag tagit med mig ur bokhyllan på Skånegatan, blev Bobo, sambo i Tobo,  ett vilsegånget lamm. Ett bror- och mattesökande litet offer för svensk psykvårds likgiltighet och falska utfästelser. Genom, i första hand, min egen ansvarslösa optimism, i grundlös tillit och envis troskyldighetslust visavi proffsiga, och vanliga, medmänniskor – inklusive mig själv..

Jag fick tag i min värd som en gång åkte från Uppsala till Tobo och satte fram mat åt Baltazar - utanför altandörren. Den lämnades på glänt när jag åkte till sjukhus: därför att en stenbumling i skogsbrynet envisades med att se ut som en Leviathansymbolisk flodhäst. Men sedan stängdes denna dörr. Telefonledes lovade mig närmaste grannen att hålla utkik och bistå med näring samt husrum, men där blev aldrig kontakttillfälle. Ej heller de efterlysande lapparna jag satt upp gav napp.

       Fennoskandia: ett geologiskt väl avgränsat
      urbergsområde, också kallat Baltiska skölden.
      I vidare bemärkelse räknas också fjällkedjan
     och Skåne hit.Tillhör jordens äldsta och mest
     stabila områden, sedan prekambrisk tid.
Nyårsveckans mirakulösa flygkrasch i Gottröra väckte mig ur kattbesatt lidande och sorgeförlamning. Underverkande fick den mig (liksom många ombord) att börja gå vidare. Genom att förmå mig (som i Bhagavadgita lärt att man som gudshängiven aldrig söker världslig rättvisa för egen del) till att skriva mitt livs första och enda anmälan till Sjukvårdens ansvarsnämnd. Detaljerat utförlig om en del av det som hänt min trogne kattvän, och därigenom mig. Ett par månader senare råkade jag få en tidskriftsartikel under ögonen som handlade om uttrycket vändpunkt eller botgöringsort. Det uppgavs från början ha varit ett arameiskt begrepp. I Jesusspråket benämnt tobo eller tobot. Vid denna tid togs också vad som liknades vid ”vändbeslut” för vår svenska psykvård.



1994. Min frimärkskattt Zip. Därunder Bobo-
    annonsen Mjuka Mattor till trappa.
2019: vänsterrutan tyder jag till zipart=lånad
   sign från Ulla Pohjanen: tydd upart.
Ulla anvvänder numer två förnamn, tillagt
 Marjatta...
 När jag 4/12 1991 på vår älskade uteplats lagt min katt i gropen under en ölandstok som jag grävt någorlunda djup med matsked, slog det mig att han när jag fann honom på dikets lövbädd hade påmint om jordglobens  skandinaviska tigersilhuett. Eller om det är ett maktlejon, utan maktprålig hårsvallsman: kattdjuret vi enligt atlasreal tolkning lever på, intill norra polen. Liggande  på högersidan - som profilerad till ständigt sidosprång - med Norge till huvud och ryggrad. Bryskt övertrösklande inslutna Sverige och dess invikt dolda framtassklor, hjärtliga bröstet och hungrigt mättade magen. Danmark är vår portal: ett kretslöpande näringsfält av skapligt danade pratbubbleöar Medan vår isyvigt rysskylda svans befinner sig vid sjösköna Finlands virvelsnabbt sparkande baktassar, varifrån hela världen föds...  Om vi inte ruskigt betryckta skiter i den och allting.

 Så låg nioårige Baltazar där och inspirerade mig, sist vi möttes. Han finns nu i vårt innanmäte, som del av vårt petrifierade berggrundsskelett. Är där en miniatyrkopia av den väldiga geopolitiska kartkonturskatt vars regnbåge-cirkulerande verklighet vi lever i och av och på. Min döde kattvän påminde mig också om sin  halvbror  Selamb´s Zip - den frostigt lilamaskade och farlige av mitt livs båda siameser - ”borttagen” därför att han led  av magcancer, orsakad av leukemi som han fått genom brodern sin, sade veterinären. Kattgeniet Zip - med så obeskrivligt thaisidenmjuk brösttavla - som i unga år försökte flyga som fågel från uthustaket på vår Skånegatsbakgård, mot planket till ljusa Katarina Bangårdsallén. Sedan på djursjukhus fick han nog väl mycket rötgenstrålning i sig... Slutligen, grundligt cancerobducerad, respektfullt bränd till aska som djurvänligt handströddes i ljuvligt gammelfri skog (enligt då för mig mycket aktuellt TV-reportage, om anonym katt  som just obducerats till vårt vetandes förkovran). Denna förunderliga varelse som jag kallat journalistkatt inför Ahlbergsklinikens avdagatagande veterinär. Exotiske målaren av ZIP-tags på stans husväggar: det trodde jag gärna sen jag tyckt mig se honom gå genom väggar, mer än en gång. Han som lik Stora Stormkatten i livets drömsömn alltid höll Lillebror i skyddande famn.
Omslagsbilden till sorgealbum jag terapijobbade med
när  funnit Baltazar och DN några dagar senare recen-
serade barnboken Stora stormkatten  med skyddande
storfamnsbild  -  lik den uppe till höger:  typisk för hur    
 Baltazar  brukade  drömsova  i  Zips famn. Och för hur 
i de dagarna skogsvilsna treåringen kände trygghet i
sitt kattsällskap.(Foto av min son Jonas) 
Där ligger de kvar, om Bobobenen flyttats eller förmultnat på plats är likgiltigt. De finns där i mitt medvetande och rör, lik livgivare, den atlasnordiska gudakattens jordiska hjärttrakt i evighets drömsprångsfamn. Rör därmed hela vår himlaplanet. Är, som solkattsskatt, mitt i mitt hjärta.
När jag i mjuka gräsmattan åter fått ölandstokens rötter på plats, nu med min store (och) lille kattbror under sig, gick jag in. Radions program ett hade i timmar stått på för döva öron. Det var tidig eftermiddag och då – eller annars - spelas vanligen inga örhängen eller evergreens i den kanalen. Men när jag sorgförkrossad steg in genom dörren strömmade ur högtalaren  Green, Green Grass of Home.

Jag ringde syster och barn, berättade kortfattat hur det till slut blivit och nu var för Bobo i Tobo. Det nästan värsta jag kunnat föreställa mig hade hänt honom.

Lite senare samma eftermiddag, 4/12 1991, engagerades och vidgades mitt medvetande helande i stort massmedialt pådrag efter två-treårig flicka. På förmiddagen vilsegången in i storskog, pratande med och följande en ur ”intet” uppdykande katt. Vid gott mod, och märkligt att hon ej förfrusit ens fingrar eller tår, sade undersökande läkaren när hon hittats ett par dygn senare. Väl hemma ännu fokuserad mer på katten – som ingen visste varifrån den kommit - än sig själv: Var är han nu? Han måste få något att äta! upprepade hon. Lugn ihop med och värmd av katten hade hon varit, när hon då och då slumrade i grangrenars nattsvarta skuggvärld. I sitt sinn, på visst håll, än tryggt modersfamnad - kanske närd även av mina och andras publika böner. Men framför allt av tröstrike Bobos gränslöst förvirrade mattetilltro i dödsrikets önskemardröm.   

Något år senare gjordes uppföljning av denna intensiva mediebevakning. Det  sades då att barn ofta polisanmäls  som försvunna efter kortare eller något längre tid. Det väldiga massmedielarm som utbröt redan ett par timmar efter just denna lilla flickas försvinnande påstods vara unikt och ansågs svårförklarligt – att hon varit i djurfölje, katt(”spöke…?”)-kidnappad, visste ingen förrän dramat lyckligen slutförklarats.

Satellitfotovy från Moderna Museet:
Skandinavisk natt.
T v runda hålen: min hålslagsmiss.
Detta ingick i lång och laddad händelsekedja av blandat andemystisk och jordiskt massmedial art, som kan sägas vara ett slags utdragen sfinxgåta. Den ska jag senare ta upp mer  detaljerat och försöka tyda i åtminstone grova drag. Utgående från förbannelsen över engelsmännen som på 1800-talet, trots att det innebar dödsstraffshot, stal katter ur kejsarpalatsets park i Siam för raskatteproduktion.
I sin asiatiska slottstillvaro betraktades de siamesiska katterna som heliga gudsvarelser. En av dem utvaldes tid efter annan, märktes med särskilt kännetecken och fick sedan levande följa sin kejserlige härskare in i dödsmörker. I gravkammaren hade för katten gjorts en mycket smal luftspringa ut mot ljusets sol eller nattliga stjärnor, en kontakt med yttervärlden som troddes ge symbolisk chans att slippa ut ur den dödligt hänsynslösa fångenskapen. Några gånger har det enligt siamesisk  tradition verkligen hänt att en sådan levande begravd katt på övernaturligt sätt lyckats ta sig ut. Den blev kanske inte direkt vithårig över en natt, men då den befriat sig hade alltid dess färger skiftat till andra nyanser.

   Vem sade att inte ens en katt bryr sig om dig – om mig/sig, om oss?

Det var visst svaghetsföraktande Nietzsches övermänsklige Zarathustra som talade om att inte bara ha skådat utan också ha skapat en ny himmel och jord. Vi ska nog, som verkställare eller assistenter i det fortsatta skapandet, räkna med att också våra medvarelser djuren har behov av värnande skydd och orter att bebo och leva i. De passar inte in i kalt inhoade slakteristallar runt förvuxna megastäders hungriga tjänarstaber. Invid anspråksfulla lilleputtars jätteöar som överdimensionerats för ett rikt fåtals idolskapande livsstilslyx under invand läckergomssmörjning.

                                                                 *

Intellektuella planerare och andliga ledare förlorar sig lätt i tvådimensionella abstraktioner, trollar med orden men glömmer att verkligheten inte ryms på platta boksidor  eller i smidigt löpande tankebanor mellan A och Ö. Förvirrade vilseleder de andra in i förvända Platongrottor, där de leklöper med varandras skuggbilder i imponerande tankerymder, men undviker att gå ut i smärtsamma ljusets krävande färgskiftningar och mångdimensionella förvecklingar. Till den verklighet som är trög och svårgenomtränglig.

”En enbart intellektuell insikt betyder därför inte mycket, ty man kan bara orden men känner inte substansen inifrån”, skriver Jung om detta svåra problem i Aion (sid 50-51. Också det längre citatet nedan har hämtats från dessa sidor.).

Den treenighetsgudliga utvidgningsprocessens korsvisa sammansmältning till fyrfullkomnat dimensionerad mångfasettering är en seg historia i värderingarnas känsliga värld. Där är jordbunden dragningskraft (eller dess motsats) en beståndsdel i medvetandeorienteringen, dock ofta lurigt hämmad. 
Vårt omdömesbyggande måste grundas på erfarenheters ärrning.
Laglös och mörk makt binds och besvärjs som trollkretsar av helhetssymboler från vårt gemensamma urgrundskaos, betonar han. De bringar vägledande ordning i tider av psykisk nyorientering. Vanligen behövs dock långvarig och grundlig integration av många projektioner innan man någorlunda fullständigt kan inse värdet av den förklarande symbol som framtränger ur vårt gemensamma omedvetna: den omvandlande nyckeldörren.

På väg mot konkretare, eller åtminstone fullständigare, nyskapelser.

Ondskan är en realitet i denna värld, framhåller Jung vidare. Vi riskerar att helt komma under dess våld om vi slappt okritiskt framhärdar i att betrakta den som  hanterlig teoriskapelse i låtsasdjävulens fantasibagage. Det är farligt att fortsätta med att sammanblanda vår verklighets psykiskfysiska upplevelser med abstrakt spekulerande i stilsäkert förledande ande- eller idealvärld.


Förföriskt lätt kan vi rambestämma filosofiska formuleringar runt perfekta definitioner eller mandalarosetter och andra abstrakta företeelser. Ordagrant skriver Jung om bland annat andliga karriäristers trevande efter Gudsbegreppet:
”Man har emellertid inte lärt sig något annat än dess namn, även om det finns en urgammal fördom som säger att namnet magiskt representerar saken--- just den psykologiska erfarenheten ---visar att det intellektuella ’begripandet’ ---inte frambringar mer än ett ’begrepp’ om det ---ett tomt ljud. Sådana intellektuella jetonger kan man sedan hantera utan svårighet. De går lätt ur hand i hand, ty de saknar helt och hållet substans. De låter visserligen fulltoniga men innehåller ingenting, och fastän de benämner en mycket svår uppgift och förpliktelse, förpliktar de inte till någonting. Intellektet är visserligen ovivelaktigt till nytta på sitt eget område, men utanför det är det en stor bedragare och illusionist, särskilt om det försöker sig på att hantera värderingar”.

                                                            *

Att både orden logi och lokal ursprungligen utvecklades till konkreta substantiv i jordbundet sammanhang och har gemensam ordrot med ljus/lyse samt lyx och lycka är för mig nästan lika uppenbart som att detta även gäller abstrakta begreppet logik. Det senare förutsätts numer i hyggligt ordnande ur laglöst kaos. Man lägger lock  luckan, stänger dörren och låser ute världens oberäkneliga stormvindar i gemensam begreppsgrunds käll. Sprungen, från början, ur påtagligt upplyst värmehärds lockande lågor som utstrålar lugn hemtrevnad där rättvis beräkning ger del vid förplägning ur lagret  logen. Men hemsk hämning och hämnd kan lura tätt inpå, vid stugknuten.
(Ovan kursiverade ord kan spåras och lätt ledas vidare till både forn- och framtid. Från grekiskans respektive latinets vokalskiftande ordstammar leg/log och loc, luc. Till exempel.)

Frimärkt Sverigeförtryck.
 Platsens betydelse är stor. Det är viktigt i vilken miljö av inte minst synintryck som vår mor låter oss födas och växa upp, hörde jag New Yorkarkitekten Christopher Bollas säga i ett föredrag  i  Stockholm våren 1998. Det ingick i en seminarieserie om rum, identitet och det omedvetnas rymdarkitektur som psykologer och arkitekter ordnade i samband med invigningen av det nya arkitekturmuseet.
- Vi präglas undermedvetet, hävdade han, av hustakens konturer mot himlen, trädens form och vattenblänkande molnspeglingar i en sjö.
Det kan väl hända att det som så binder vårt sinne är Zevs eller Apollons direkta strålkraft, utöver den som gudarna låter sprida för att påverka oss genom konstens nio muser.
Uttryck för liknande erfarenheter av samspel med den omgivning som genomsyrar oss möter vi hos både Emanuel Swedenborg och Dan Andersson, om vi begränsar oss till ett par vitt skilda omvärldsälskare ur inhemska skaran. Liksom hos Dag Hammarskjöld i hans tänkvärda Vägmärkenstrof: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande”.

                                                   ***


- Ett underligt samhälle.
Det är öppningsrepliken i en årsskriftsartikel 1991 som handlar om mer än marken och stenarna där barn jag lekt. 
 Hembygdsföreningens eldsjäl Anita Kindstrand lade de orden i munnen på en främling som vid förra sekelskiftet kom från Sunnerbomossarnas ödsliga vägar och sett landskapet ljusna runt sig ju närmare han kom Unnaryd. Många har på liknande sätt karaktäriserat vår by som lite egen fastän stämplingen ”mörka Småland” här, som på många håll, är högst opassande.
Hela sju städer gjorde anspråk på att ha varit  Homeros hemort i grekiska guldåldern. Stenbrohult och Värend ska inte fråntas äran att ha fött 1700-talets svenske blomsterkung Carl von Linné, skriver Carl Lindstén (SUJFHÅ 1956). Men han hade forskat i saken och antyder ändå att snillets skaplynne nog kom sig av att släktrötterna på både fädernet och mödernet hörde hemma i Finnveden. Enligt redogörelsen ingick betydande tillskott från Unnaryd i den arvsmassa som frambragt gudsspåraren Linné, genom tredubbel härkomst från denna ort. I vars snårskog vi är flera om att  ha tyckt oss skymta skaparens häl, benägna att instämma med vår vetenskapande fjärrbror när han hävdar att den som inte kan namnet inte känner saken.
Carl Lindstén trodde för övrigt inte på den vedertagna idén att Linnés far inspirerats till sitt och sonens namn av en på mödernet figurerande lind utan anser att han liksom sina Lindeliussläktingar tagit det efter anfädersstället Linnegården. Belägen i Dannäs, åt Värnamohållet från Unnaryd räknat.
Därifrån vandrade även min morfar Johannes Julius som fågelfri men luspank dräng ut i världen. Fast hans sociala karriär kom att begränsas till skogstorparens, även om han kunde kalla sig hemmansägare, och till förtroendeuppdraget som vedkastapräst på Bolmsö. Det betyder att han sjöng så vackert och uppträdde så stilfullt att han brukade anförtros högtidlighållandet när en död anträdde sista resan hemifrån till kyrkans begravningsakt. Inramat av ett par psalmer sade han då några väl valda ord samt bad Fader Vårbönen.

Medan jag bodde kvar på min uppväxtort hörde jag aldrig talas om Erik Palm eller såg skymten av hans debutbok,  Kvinnan på tretton år, där han uttryckt sin djupa känsla för födelsesocknen. När jag samlade mig för denna livsskildring bläddrade jag i mina ärvda buntar med bygdeskrifter och gjorde först då hans bekantskap: In Memoriam, i 1957 års utgåva.
Osvald Lindsten är nekrologens utformare och  beskriver vännens andra bok, Äreminnen och personalier, som hans konstnärligt främsta. Framhåller att också den till sin kärna, under pastischens och ironins mask, är en het kärleksförklaring till hembyns gestalter, natur och gammaldags miljö.
Vi får veta att barndomsbygden utvecklades till Unnarydsförfattarens stora kärlek, en olycklig passion. Lik Dantes åtrå till Beatrice om vilken skalden säger i Vita Nuova att den ”nödgats vända sig mot något som icke kan fråntagas mig”.

Utsikt från backen ner mot Alebodal, över Tore i Sunnerskogs gulmognande
sädesfält, via Kärleksön i Unnen och Valllsnäs - alltid soligare - på andra
sidan. Bilden ärfrån början av 50-talet, innan villor fick bygglov här.
Erik Palm led tydligen av svår nostalgi. I verkligheten kan vi ju aldrig riktigt  återvända till det svunna, så han skyggade för att återse dess föremål.  Han blev tidigt uppryckt med rötterna, ”av ödet direkt omplanterad och cementhårt fastvuxen i den stenöken som ger bröd på sitt eget obarmhärtiga sätt”.

Veterligen gjorde han bara ett besök i hemtrakten sedan han i unga år lämnat den. Mot slutet av sitt liv gjorde han en färd dit, en sannskyldig vallfart. Om det vittnar de mycket långa brev han skrev till vännen Osvald med beskrivning av sin älskade moderjord vid återvändandet med döden för ögonen.

Runan avrundas med slutraderna i en skriftlig minnesodyssé några år tidigare, av Eriks egen hand.
Den återger jag här lite mer av, som avslutning på denna inledningsdel så att mitt förstakapitel introduceras av denne frände. Liksom Odyssevs upptäckte han hur svårt det är att segla fritt även om vi lyckats undvika att fastna på allmaktsstranden. Han dog samma år som jag för hela livet flyttade från vår gemensamma hemby för att bana en smal – och rätt egen – livsstig genom den världsdjungel som omger ursprungets stormöga.
Kanske finns han bland de hinsides vägvisare som jag tror kan ha stöttat mig i ett och annat slingrigt och svårforcerat motlut. Så att nu även jag av mina alfabetade strån förmår knyta ihop en nek och hiva upp den på vårt  byalags skördeskrinda. Rredan fullastad med livsmätta tecken och målande vänporträtt.

 Ur En flaska järnvatten från Alebo av Erik Palm (SUJFHÅ 1953):
"Ni har ringt mig efter ett litet minne hemifrån. Jag har bara nuddat vid trädet, och det striregnade minnen. Detta råkade falla i min hatt.

När jag var liten, hade en lustig person inbillat mig, att syrsornas klirpande kom från arga huggormar. Den klaraste sommardag gick jag därför så gott som förlamad mitt på vägen och väntade, att dödsens alla ormar skulle rinna upp ur dikena. När syrsorna inte läto höra sig, var jag rädd för vargen, för mörker, för åska, för yttersta domen och Gud. Mest var jag rädd för det liv som väntade. Vilket nu synes mig fullt berättigat.
Den gamla hedna- och hälsobrunnen på bild, innan brunnshus byggts på
          -20-talet. Grusstig på lätt upphöjd gräskulle ledde fram till sexkantade källan.
En söndag skulle min mor med till kyrkan och därvid hälsa på en brunnsgäst i Alebo. I denna händelse såg jag plötsligt med överjordisk klarhet en häpnadsväckande möjlighet att rusta mig mot de okända fiender, som gjorde tanken på framtiden så ängslande. Skyndsamt skaffade jag flaska och kork och bad mor att för allt i världen skaffa mig järnvatten från Alebo. Överraskad men måhända smått imponerad av min hygieniska yrvakenhet lovade hon och i glädjen sprang jag i förväg ända till Huggebo le och öppnade utan grindpeng. Medan jag vandrade tillbaka nedför aspallén gratulerade jag mig livligt till mitt snilledrag, och några hoppfulla stjärnor syntes spricka ut i min framtids mörker.
   Min mening var att ständigt ha detta Alebovatten till hands för att vid påkommande anfäktelser kunna hämta kraft och mod av en slurk. Jag hade ju hört så mycket om dryckens underbara egenskaper och själv sett hur vuxna och förståndiga människor med yttersta trosvisshet diat de svagt böjda glasrören.---
---därmed---är den välsignade vattenflaskan ingalunda ute ur sagan. Ty hur barnsligt det än kan låta, vill jag ihärdigt och innerligt förfäkta, att jag fått med mig genom livet en dryck, som sprungit ur djupen därhemma. Kalla den ett hemlighetsfullt flöde. Kalla den vad du vill. Liv ur trädrot och källåder, liv i människorot och människoåder. Ett är visst – det är glädje, kraft och läkedom i den. Och järn. Varför då inte för enkelhetens skull kalla den järnvatten från Alebo.
Jag sitter i besinnandets ro och tacksamhet och lyssnar. En källas sorl förnimmes allt klarare nu,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar