TISDAGEN DEN 27 MARS 2012
Fortsatt försvar
I långa resonemang med Gud sommaren 1975, om utformningen av framtiden i det förflutnas skugga, blev ett av mina bärande och ständigt återkommande argument att vi måste få göra fel. Utan förödande konsekvenser för det reflekterande Självet och världsalltet, på sikt.
Så generös måste Gudsskapelsens kännande och tänkande utövare vara, även mot sig själva. Fastän slarv inte ska uppmuntras, förstås. Lika lite som ändamålslös perfektionism av maniskt skygglappande petimetrar i kvistiga grenval.
Man kan påstå att vi som föräldrar i miniskala upplever gudsfostrandets svårlösta problem när vi försöker ge våra barn frihet att efter sina inre förutsättningar utvecklas till lyckliga men ändå självständiga och ansvarsfulla människor. Nog vill vi se dem fria, men helst inom ramar vars gränser vi någorlunda förstår och kan acceptera som rimliga.
 |
| Olika aspekter på den egyptiskt för- gudade solen NE, E Lessing/Magnum Photos |
Vid den tiden höll jag inte bara på att skiljas från mitt livs dittills bäste vän. Mina barn var i tonåren och mitt grepp som ansvarig ensamförälder blev fumligare - deras kamrater, idoler och framtidsdrömmar hade börjat betyda långt mer än jag för dem. Snart skulle jag inte längre kunna skydda dem från livets hårda villkor i en obönhörligt hård värld vars utveckling börjat löap amok och te sig allt omänskligare.
Vilket jag både massivt och nyanserat kände av i den stressande nyhetsström jag blivit indragen i som timanställd mottagare, så kallad teleredaktör, på min nya arbetsplats i Dagens Nyheter. Nyligen hade jag börjat provarbeta där med sikte på fast anställning och utsattes i det sammanhanget för en säkerhetstestning som var särklassigt avancerad. Oproportionerlig på alla sätt och vis. Kanske därför att DN-ledningen börjat planera för övergång till datorteknik, och så-dan hade jag fått en del yrköpt erfarenhet av.
Dels redan 1965 på Bonniers specialtidningsförlag under Veckans Affärers första år inklusive framarbetandet av dess prov- och pilotnummer. För det jobbet hade jag kvalificerat mig efter ett par tre år på Exportföreningens (nu Exporrtrådets) tidskrift Svensk Export och kunde därför, bland annat, bistå den göteborgske ekonomiprofessorn Prokorny i en del detaljer med att utforma första datorbehandlade börslistan i vår del av världen. Med hjälp av en för sin tid jättelik datorhjärna i källaren under huset på Sveavägen 53.
Dels, och framför allt, i mitt akuella arbete på FASS från våren 1973. Förmodligen konfunderade det en och annan att jag nu sökt en tjänst med relativt enkla arbetsuppgifter på DN. Men jag hade verkligen inga baktankar på att nästla mig in till karriär där, ville helt enkelt inordna mitt liv till att bli lättsammare än dittills. För att inte tala om hur jag längtade efter tid och ork att läsa, försöka skriva poesi och annat.
Då jag var i tolvårsåldern hade Gud sagt till mig att jag måste försöka att inte ta några genvägar, om jag ville få se honom en dag och få direkt bekräftat att han verkligen finns. Genom ett mäktigt och totalt överraskande röstframträdande som jag uppfattade kom som mörkt dominerande ekodån från väggarna mitt rum, och samtidigt från mitt inre. Det fick mig att bäva – andlös.
Några år senare mer eller mindre slängdes jag av välmenande föräldrar in som volontär i tidnings- och ordmakeribranschen. Genvägsaktigt, via idé av en och fullföljande av annan bland deras gamla stamgäster: Greta Malmberg (f d giftnamnad Levi eller Lewy) och Allersnestorn Hartvig Malmsten. Föregått av kraftiga påstötningar i den riktningen från mina lärare, särskilt Allan Fredriksson som var hjärtsjuk och därför tjänstledig som journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. På bättringsvägen var han under ett par terminer min mycket uppmuntrande magister i svenska och historia..
I uppväxtåren åtrådde jag starkt att bli Världens Största Skådespelerska. Eller Sångerska. Så till den grad att jag i pant nog kunde gett mitt huvud på ett fat mot löfte om svärmisk drottningkarriär. Om någon ställt det villkoret. Studievalsledaren gjorde inte det, sade bara att hon måste uppmuntra mig till scenutbildning (första gången i hennes rådgivarliv) eftersom jag var så annorlunda etc. En tid senare stod jag som vanligt som scenstjärna i något skolfirande, med stor inlevelse deklamerande Det Eviga av Esaias Tegner. Plötsligt kändes jag uppfylld av, och inrymd i, jätteliklik, ekande rymdbubbla: blev liksom lyft och delad i två - läsande på scen medan jag samtidigt svävade under taket över publiken och såg ner på mig och alla andra. Blev förskräckt: kunde bara med stor ansträngning slutföra diktläsandet och ta emot applåderna.
Efteråt kände jag mig omtöcknad för resten av dagen, hade svårt att höra och svara min omgivning: trodde jag skulle svimma. Det var som om jag var delvis medvetslös men kunde fungera bara som halvstum nickedocka. Då var det okänt med utanför-kroppen-upplevelser. Så jag trodde det var ett varnande tecken för mig att jag skulle dö eller bli helt tokig om jag fortsatte med skådespeleri. Hade redan fått hel del beundran för dylikt samt solosång och idrottande, men tänkte nu att det fick vara nog med att stå i centrum. Jag hade fått smaka på tillräckligt av sådan egolycka.: tjusigt idolliv var inte vad jag kunde eller skulle eftersträva.
Sedan jag mitt i tonåren så dramatiskt tvingats – inifrån mig själv, tror jag - till mitt livs vägval har jag aldrig varit karriärinriktad. Bara hoppats på att hjälpligt kunna hanka mig fram i livet, efter att alltmer ha begripit vilken hopplöst svag och udda person jag i flera avseenden är.
Överlevnad var vad det handlade om, för redan som barn hade jag svårt att sitta stilla i skolbänk en hel timme i taget. Att varje dag övas i det kändes med åren som en allt större prestation..
Om jag fötts ett halvsekel senare skulle jag kanske fått diagnos som så kallat bokstavsbarn. Även om, mitt i kamrattrycket, ett oftast ganska behärskat sådant. På långraster och håltimmar pustade jag ut som dagdrömmare på ensampromenad.
Det var efter ångestvisioner av en framtid med åttatimmarspass i skrivbordsstol som jag stötte och blötte detta med bland annat yrkesvalsexpertis. Delvis var det nog därför som mina realskolelärare rekommenderat det rörliga journalistjobbet för mig - sedan jag gett upp scenkonstkarriären. I nära verkligheten innebär detta dock för de flesta, som det gjort för mig, redigering eller andra rutinsysslor under långpass vid skrivbord. Alltså daglig uthållighetsplåga av just det slag jag redan som skolelev insett att vilket kontorsjobb som helst skulle innebära för mig: offer för hetsande otålighet i en karaktärsdräkt som vid dylik tvångssittning blev kvävningshotande. Jag hade behövt arbeta inte bara med huvudet utan också med händerna så att jag mer såg och kände praktiskt resultat av det jag höll på med; det var väl mycket därför som jag med tiden njöt så av fritidens omväxlande pyssel hemmavid.
För övrigt var jag en lantbo som genom dyrköpt fot- och portmonnäpraktik fått lära mig att portar är ojämnt numrerade på gatans ena sidan samt att det finns något som heter bostadskö och till vilken man som inflyttad utan kontakter måste anmäla sig, liksom till koloniträdgårdsområden och en del annat. Självklar och underförstådd kunskap hos stadsbor.
 |
| Bhagavatam. Skapelsens Herre - här i vildsvinsinkarnation nosjonglerande med jordklotet på uroceanens vågor - leker allvarsamt och förbestämmer hel del av våra livsöden. |
- Passar bäst där hemma bland inavlade byfånarna, tyckte jag mig höra att det muttrades, som skadeglad eftersläng vid ett av de tillfällen då min bristande infödingsbildning inom stadens hank och stör hade avslöjats.
Utöver min svaghet härvidlag verkade den formella grundutbildning jag fått knappast stärkande för hyggligt självförtroende i det borgerligt driftiga och maktsugna karriäristskrå där jag som sjuttonåring hamnat. Först i början på 70-talet fick jag chans att vuxenstudera och skaffa gymnasiekompetens. Med nuvunna studielåns- och dispenschanser kostade jag då även på mig nöjeslyxen att under en termin läsa praktisk filosofi på Stockholms universitet.
Alltmer inriktad på att leva så väl som möjligt i nuet, och att koncentrerat försöka klara olika uppgifter vartefter de kom in i pliktfältet, hade jag blivit under min i flera år utdragna skilsmässa som på sätt och vis inleddes innan äktenskapet formellt hunnit registreras. Ömtålig och romantiskt veckopresspåverkad, som jag innerst var, hade jag väl nästanhoppats alltför orealistiskt på att en god ängel skulle spränga fram på vit springare ur den manligt förföriska ljugkulturs representanter som jag fann.
I synnerhet de båda som blev fäder till mina barn, vilka kom att matcha varandra som kontrasterande men för mig lika svåra erfarenheter. Framför allt därför att jag genom stor del av livet hade en olycksföljd benägenhet att ömsint bry mig om individer av det motsatta könet som klagade över mörka barndomserfarenheter eller på annat sätt kämpat med problem som fick mig att hoppas på gemensam förståelsegrund. I en värld där jag tidigt börjat se mina egna dagars upphov som en lång generationskedja av själslytta barn, märkta av långt svårare uppväxtöden än mitt eget.
Men de klagande män som jag alltså självbedrägligt och naivt öppnade mitt liv för visade sig fulla av lust till otro och hämndlystet kvinnoförakt, som jag snart blev måltavla för. De verkade fastlåsta i Kainslika föräldrakomplex. Detta gällde alltså framför allt runt 1960 när mina barn skulle banas väg in i livet eller var små - i sammanhang som gjorde att jag alltmer ifrågasatte mig som lämplig mor och dugande människa över huvud taget. Att planera livet framåt verkade därefter ännu omöjligare än förut; jag var pressad nog ändå och glad att klara oss per kvartal eller på sin höjd med halvårsvis framförhållning. Oftast gällde timme och dag som de tidsmått jag hyggligt klarade att greppa, annars kändes det som om jag gapade över för stort stycke så att all mark riskerade att ryckas bort under mina och barnens fötter.
Min mans psykolog hade plötsligt kallat mig till sig och undrat varför jag drogs till ”karriärsvaga” män samt föreslog att Jonas, kanske också Odette, skulle adopteras bort för att inte hindra Björns och min egen utveckling. Hon såg oss visst som rätt begåvade (eller intressanta experimentobjekt) och försökte därför få oss till att i första hand studera och göra karriär i stället för att kasta bort vår kraft på barnbekymmer... På samma gång som hon kände ett läkarpar som sades kunna ge barn som mina en bekymmersfri tillvaro utan psykproblematiska och stressade föräldrar.
Jag försökte pröva mig och omvärlden ingående, till dödens gränstrakt, eftersom jag funnit att mitt liv hade börjat utvecklas så ödesdigert att jag inte ansåg mig kunna behålla barnen av bara egoistiska skäl. Men efter att ha förhört flera experter, som bl a påstod att skilsmässa var vanlig bland adoptivföräldrar, började jag tro på att min dotter och son i långa loppet kunde få minst lika bra utgångsmöjligheter med mig som i ytligt sett rikare hem. Särskilt som min mor och syster övertygade mig om att de ville och kunde ställa upp med familjelivets sommar- och helgstämningar.
Av min mans psykolog, Helena Rodhe, fick jag då per telefon höra att jag måste stå mitt kast och lova att inte be om hjälp framöver. Antagligen menade hon bara att hon själv ville slippa ha med mig att göra mer, fast det varit hon och inte jag som tagit initiativ till de två ganskakorta samtalsstunder vi haft. Hur som helst kom jag att uppleva det löftet mer övergripande och bad aldrig någon om hjälp, inte ens mina föräldrar eller min syster – utöver den de ändå gav. Undantagandes Gud förstås.
Inte minst ekonomiskt hade jag särskilt de första tre åren en svår balansgång att utföra eftersom jag då inte fick bidragsförskott och faderspenningen i ena fallet uteblev helt, i det andra var ständigt försenad.
Två gånger gjorde jag dock undantag och bad om hjälp. Första gången gällde en arbetskamrat på Exportföreningen som sade sig ha råkat illa ut och som jag via mina föräldrar lånade 500 kronor: varken de eller jag fick tillbaka dem. Andra gången handlade det om ett lån på några hundra kronor till mat för mig och barnen, som jag fick på socialkontoret. Det var i början på 70-talet då vi flyttat till Sollentuna och jag vid ferietågbyte i Nässjö med händerna fulla av barn, hund och bagage blev av med handväska innehållande plånbok, dagbok, smycken och allt. Även tågbiljetten, men SJ lät oss följa med till Stockholm som fripassagerare.
Under barnens uppväxtår gick jag helt enkelt in för att på obestämd tid göra mitt bästa på de jobb som dök upp och verkade lämpliga för tillfället. Gärna i form av vikariat – korttidsengagemang kunde få mig till att se mig själv som en rättså självständig och pålitlig livsplanuppläggare. Att säga upp sig från fast anställning där jag inte stod ut längre kändes alltid som nesligtt misslyckande. Det var ett evinnerligt balanserande jag höll igång och som faktiskt fungerade. Jag arbetade slavsinnat utan egna äventyrliga initiativförsök och skötte överenskommen arbetstid så att jag fick hyggliga intyg eller betyg. Därutöver lyckades jag räkna ut, spara och ordna – inklusive intjänad semesterersättning - så att jag emellanåt kunde vara hemmamamma ett par tre månader i taget. Den medvetna tyngdpunkten i mitt liv låg på att vara en så bra och framförallt glad mamma som möjligt. Jag var hemskt rädd för att utvecklas till en gnällig martyr som gav mina barn skuldkänslor.
I samband med att jag sagt upp mig på Veckans Affärer fick jag genom kolllegan Barbro Svärd rekommenderande tips om att söka mig till Sveriges Radio (eller kanske var det SVT). Men sedan StockholmsTidningen lagts ner hade min mot stamning kämpande exman börjat arbeta där – det föreföll mycket obehagligt att kanske hamna i fortsatt kontakt och därtill samma konkurrenslag som han. Tycktes mig helt omöjligt. Så jag nappade inte på den karriärchansen.
Det var nuet som gällde. Så länge jag orkade, för vi bodde ända till 1970 långt utanför stan i Vallentuna och Västerhaninge, med den tidens mycket sämre och slitande kommunikationer till jobbet i stan. Enbart på morgon kunde jag använda restiden till att läsa, hem fick jag mest jämt stå och trängas med händerna fulla av cellstoffpaket och matkassar. Bortemot en månad per år gick åt på väg till och från arbetet. Inklusive spilltiden i väntan på nytt tåg sedan det jag springande varit på väg till gått ifrån mig. De första åren hade jag sexdagarsvecka, till klockan ett på lördagarna - det klockslag den dagen då även affärerna stängde. Jag sjukskrev mig aldrig för ens en dag: pressade mig duktigt, tills måttet var rågat och jag sade upp mig...
Bil hade jag naturligtvis inte råd med, daghem fanns inte i de förorter som erbjudit oss bostad. Att finna en lämplig dagmamma, och hela ersättningen till henne, måste man på den tiden klara själv. Nätverkssläkten hade jag ju femtio mil bort och sjukskrivning för barnen skull existerade inte, så de och jag fick verkligen gå in för att hålla oss friska. Handlade gjorde jag på lunchen i stan, för matbutiken i förorten hade inte öppet efter klockan sex eller på söndagar. Det var svårt att ens få tillräcklig tvättstugetid, så efter städandet på söndagarna hade jag alltid stor handtvätt i diskhon; sköljde i badrummet och hängde plaggen runt hela lägenheten.
Kamraterna till mina barn hade mammor som i 1960-talets förortsmiljöer var hemmafruar. De frågade så enträget ut Odette och Jonas om var deras pappor bodde att de fick återkommande förklaringsproblem. Det var inte alltid roligt och enkelt att vara mina barn.
Jag kände mig ganska ömtålig och pendlande i lynnet - var som sagt harmoniskt stämd bara de dyrbara timmarna hemma med barnen och böckerna. Tänkte allt som oftast att Gud nog skulle låta mig slippa leva i denna kropp särskilt länge och lärde mig balansera fram som på en vass, skyhög bergskam i ödsligt och gråmolnigt Himalaya. I de åren hade jag gång på gång en detaljerat skarp och livlig mardröm om att jag gjorde så.
Men på samma gång som min naivitet, eller åtminstone brist på cynism, var mig till visst förfång inser jag nu att den relativa oskuldsfullhet eller blindhet som då fortsatt utvecklades i mig - under de förhållandena - var en förutsättning för att jag skulle klara mig och mina barn till att bli dem som vi i dag är. Mestadels har vi trivts bra med oss, utan drogtillsatser och lyckopiller, därför kan jag inte beklaga den där delvisa svagheten i mig. Innerst inne ”visste” jag nog att det skulle gå vägen – om jag bara någorlunda fick vara ”i fred” efter eget skaplynne.
*
Då vi nått mitten av 70-talet var barnen på väg mot vuxenålder och jag hade börjat våga tro att jag skulle klara av min uppgift som ensamförälder distansen ut – det vill säga att ha lyckats ge dem en rätt hygglig barndoms- och ungdomsgrund inför deras mognande livöden.
Snart skulle de ekonomiskt bli mer krävande, trodde jag. Med fortsatt skolgång på gymnasiet samtidigt som barnbidragstiden för min dotter var på upphällningen. Jag var hjärtligt trött på att ha råkat ut för ett så hårt men ändå dåligt lönat arbete för min familjs nödtorftiga försörjning att jag till vardags knappt hann prata med barnen eller fick ork och tid att odla andra intressen.
Därför längtade jag verkligen efter att framöver få inrikta mig på det nya och rätt enkla rutinjobbet på DN med många profilstarka kamrater, kretsande kring spännande stoff runt världshändelserna. Det föreföll mig välgörande olikt arbetet med de torra medicinska fakta runt biverkningar och liknande som jag orimligt intensivt måst koncentrera mig i.
Den stora tidningens lika lönesättning för redaktionella medarbetare, av även min ringa rang, låg dessutom mycket högt. Särskilt det lockade mig, eftersom jag aldrig varit duktig på att värdesätta mig vid lönediskussioner.
Allt detta föreföll självklart. Men det var det inte i de kritiskt normalvärderande ögon som omgav mig.
 |
| Edvard Muncks broskriande skepnad |
Säkerhetstestandet av min kapacitet för nytt uppdrag knöts i första hand till min gamla arbetsplats. Där jag en och annan solhet sommardag steg ut genom pentryts fönster. I skuggan av ett prång ute på taket vilade och åt jag min medhavda lunch medan jag blickade ner på stans omväxlande taksilhuetter. Ty lokalerna låg högt upp, i vindsvåningen både över och under takåsarna på Malmskillnadsgatan 39, i Centrumhuset just ovanför stora trappan från Kungsgatan. Dagtid från måndag till fredag heltidsarbetade jag där i det gemensamma dotterbolaget för svenska och utländska läkemedelsföretag som fokuserade på information till läkare och apotek genom i första hand FASS. Ägarintressena bakom DN företräddes delvis, liksom staten, i också den bolagskonstellationen.
Ännu avverkade jag där mina uppsägningsmånader.
Man kan formulera min dåvarande situation så att Gud, och jag själv, försatt mig i ett läge där jag med näsan mot väggen befann mig i en ofrånkomlig omvändelsepunkt.
Liksom den mig omslutande världen. Lite längre fram, i augusti den sommaren 1975, hölls FN:s stora säkerhetskonferens i Helsingfors. Den som genom bildandet av ESK slog in människorättskil genom Sovjetväldets murar, vilka började springöppnas här och där. Till att börja med i katolska Polens biktstolar och solidariska skeppsvarv.
Innan den bytesaffären blev klar, samtidigt med stora Polenkrisen under general Jalinek den hösten, drogs jag in i underliga turer sedan vår svenska säkerhetspolis plötsligt arresterat Jareks fru under hot om ej förhandlingsbar snabbutvisning. Somliga säk-bedömare motsatte sig starkt att det beslutet ändrades, medan en eller annan visst var positiv. Så snart hon anlänt hit hade de gift om sig: katolskt tillhöriga menade Bepirszczparet att deras skilsmässa efter hans avhopp varit för dem ”ogiltig” men ändå nödvändig formalitet för att hon alls, med tiden, skulle få chans till det turistvisum hon nu fått.
Efter flera underligt dramatiska turer slutade det med att hon fick stanna här. Fastän hennes mig om hjälp bönfallande man till slut blivit så nervös (efter vad han sade sig ha uppfattat som mot deras avhopp hotfulla medienyheter: bland annat om snart kraftigt höjda livsmedelspriser i Polen) att han först uteblev från vårt sista och avgörande samtal med polisen. Han tycktes ha tagit sömnmedel eller lugnande drog och kunde knappt prata när han efter mitt väckande telefonsamtal äntligen dök upp.
Så småningom anlände även parets 12-åriga dotter till Edsbergsvåningen i Sollentuna. Genom rundtur via vänner och Röda Korsets försorg, uppgavs det.
(Senare ringde Jarek Bepirszcz upp och anklagade mig bittert för att ha lurat honom – han hade varit van vid billig inne(r)stadshyra där väldiga elavgiften självklart skulle ingå. Dessutom hade romsk familj flyttat in som närmaste grannar, genom lägenhetsdörren bredvid, ungefär samtidigt som han genom sin...)
*
På vårkanten 1975, mitt i flyttröran där hemma, sade jag i ett kontaktstarkt samtal med Gud att jag inte väntade mig mer för egen del. Hoppades ändå på riktigt intressanta arbetsuppgifter resten av livet. Helst ville jag göra något ”eget”: hade tidigare skrivit bland annat en eller annan novell om barn för vuxna i Hemmets Journal, men gärna hamnade jag där jag på annat sätt kunde vara till bäst nytta.
Från maj månad hade jag i Vaxmora vid sjön Norrviken andrahandshyrt ett parhus i lugn och bra miljö för mina tonårsbarn och mig. Och för vår italienska vinthund Gino, som min dotter åtagit sig att vara fodervärd åt. Jag var dödstrött av allt flyttande, städande och bärande från den större villa med krävande trädgård som vi tidigare hyrt av svenska gästarbetare i datateknikens Texas Over There. De stortrivdes inte där och ville nu flytta hem igen, till Hemfridsvägen uti orten Norrviken vid Ravalen, inom Sollentuna. Flyttslitet höll jag på med i lediga veckoändar samt på kvällar och nätter, på dagarna jobbade jag ju.
Innan min flicka föddes 1958 ville pengarna aldrig räcka till och jag halvsvalt periodvis. Medan jag ännu var så kallat gift. Som skild ensamförsörjare försågs jag med chanser så att jag alltid lyckades klara oss ganska hyggligt. Och på äldre dagar fick jag förtidspension. Så det har ordnat sig, genom Guds nåd antog jag då och tror så än. Men hela livet har jag varit en hoppjerka med högst två tre år på varje arbetsplats, undantagandes mina rätt många ”finalår” på DN, sedan arbetsmarknaden då börjat kärva. Jag hade ju fått smak för spännande utmaningarna i en icke alltför inrutad och förutsägbar tillvaro.
Som rätt orolig själ, ständigt i kamp för att behålla min inre ljusstyrka vid någorlunda vigör, lät jag ibland den yttre fasaden ta en del smällar. Eftersom vi inte lever i en perfekt värld måste andningshål finnas någonstans i mitt strängt kravfulla liv (där jag, som redan sagts, före 1975 nog aldrig tog ut en sjukskrivningsdag – utom vid asiateninfluensan 1957; när barnen var sjuka nyttjade jag semesterdagar). Jg sökte aldrig verkligt överblickande planläggning av våra förhållanden. Inte förrän den här våren och sommaren, direkt i Gudssamtal.
Tidigare hade jag mest bara sökt de någorlunda passande jobb som råkat dyka upp i tidningsannonser - i takt med att jag känt mig mogen för nytt jobb. Att jag mest hållit mig till redaktionellt arbete berodde på att det var i sådant jag från början fått praktik, men ofta hade jag känt för gatsoparjobb eller dylikt där jag skulle slippa intrigmakeriet i den alltid tvetungade och aldrig fria medievärlden.
Nu stod jag inför bekymret att i depressionssvacka ha sagt upp mig från mitt arbete på FASS efter drygt två år där, innan jag skaffat ett nytt jobb. Min vana trogen. Förutom att fungera som VD-sekreterare hade jag bland annat en del redigerings- och korrigeringsansvar, av rent teknisk natur eftersom jag inte var farmacevtiskt skolad. Min chef var en mycket hygglig och bra människa men känd som arbetsnarkoman och för att ha låtit mina företrädare stressa alltför mycket.
Arbetstempot var enormt högt uppdrivet. Inte utan skäl tilldelades jag för mina sista månader där ett nytt skrivbord, det ojämförligt största i bolaget: så spatiöst att det blev löjligt tätt från dess sidokanter till väggarna i mitt lilla rum. Det kändes som om jag ständigt måste försöka vara supereffektiv med minst tre saker i görningen samtidigt. I stället var jag ofullkomlig, borde ha haft fler händer och ögon.
Öron och munnar med för den delen: när mina barn ringde mig på jobbet för att fråga om något klagade de över att jag börjat tala allt fortare på sistone, så det var hemskt svårt att fatta vad jag sade.
Med åren hade hårda villkor smygpräglat mig så att jag hamnat på en hämningsnivå där jag fjärmats från omgivningens mänskligare tempo och förutsättningar. Det var ingen match för mig att slippa övervikt. Nästan jämt gick jag på högvarv. Från sena tonåren hade jag vant mig vid att springa en kilometer eller två på morgon, för att hinna buss eller tåg och försöka slippa nesan att komma för sent till jobbet. Ändå ringde väckarklockan vid helvfem, för att det skulle bli chans till morgonpigg lektid med barnen: på kvällarna när vi kom hem var vi tre alltid mycket trötta. Efter kvällsmat med prat om dagens händelser, och en gemensamstund i sång eller sagoläsande, somnade de
Andras krav på rättigheter och förmåner tycktes inte omfatta mig, som lärt att jag var ett undantag i alla möjliga slags sammanhang. Men jag hade alltid mycket att stå i och lät det inte bry mig särskilt mycket – jag försökte undvika jämförelser och koncentrerade mig i försök att leva efter eget huvud.
Dock: detta jobb, med ständiga avbrott mitt i intensiv detaljstress, höll på att ta kål på mig. Jag tyckte varje ny dag att jag inte längre stod ut med allt kompilerande i läkemedelsbranschens textmassor. Satsning på produktion av tekniska diagnoshjälpmedel hade just aviserats och skulle kräva egen lansering. Samtidigt som även Patient-FASS var på väg att förverkligas hade vi nyligen framställt den första upplagan av FASS VET, riktad till veterinärer. Dessutom hade jag teknisktpraktiskt medverkat lite vid inledande skriftliga utfästelsen om första frivilliga etiska reglerna för våra samarbetande svenska och utländska moderbolag. I nyspinnande globalnätet av läkemedelsföretag.
Sista året hade vi också klarat av att passera den svårforcerade tröskel som markerade övergång till en FASS tryckt efter datasatta ”mikrovågpunkter”, med en noggrannhet som gränsade in i osynligt små jotaprickars raster och marginalanspråk. Vari ingick ett unikt avstavningsprogram på fyrställig originalbas, utformat av oss själva i samarbete med Esseltetryckeriet (särskilt av mig, faktiskt...) Alltså en lyckligen genomförd och nyskapande infoelektronifiering av metod och material.
Eller, med kanske något mindre märkvärdiga ord: vi hade klarat av att datorisera informationen, inklusive redigeringsrutinerna, av det molekylärt verksamma FASS-sortimentet…
Därpå omorganiserades hela FASS-projektet, i mänskligare tempo.
Tillägg året 2010:
Min vänlige chef (den som på 50-talet startat FASS, hans skötebarn) blev uppsagd för att jag ville sluta som hans VD-assistent/sekreterare på Läkemedelsinformation AB. Det utgjorde naturligtvis en extrapress på mig under uppsägningsmånaderna från maj 1975: underligt testad in på bara skinnet i julislutets värmebölja fulkomligt ”flög jag i vädret” – in i annan värld.
Min vänlige chef (den som på 50-talet startat FASS, hans skötebarn) blev uppsagd för att jag ville sluta som hans VD-assistent/sekreterare på Läkemedelsinformation AB. Det utgjorde naturligtvis en extrapress på mig under uppsägningsmånaderna från maj 1975: underligt testad in på bara skinnet i julislutets värmebölja fulkomligt ”flög jag i vädret” – in i annan värld.
Flera andra hade alltför snart slutat under denne pådrivare av sig själv och andra. Han, apotekaren Börje Lundqvist, var arbetsnarkoman.
Hans farmacevtfru berättade år 2006 för mig att han i dag är svårt Parkinsonssjuk (har fyra barn med hans sjukbildspåbrå – vilket förklarar hans hängivna bidrag till läkemedelsforskningen). Samtidigt fick jag veta att hans mångåriga medarbetare Anna-Greta Hedstrand efterträdde honom mot 1975-årsslutet: ”gick in i väggen” så småningom och måste läggas in för psykvård även hon. Hon, en mycket god arbetskamrat och alltid otroligt koncentrerat effektiv under min tid på FASS,, fick inte återvända till VD-stolen – liksom före detta chefen Börje utmanövrerades hon av moderbolaget LIF och blev sjukpensionär. Jag tror och hoppas att hon ändå ha det bra hemma i sköna Täbyvillan eller Båstadsstugan, med operafantast till make samt två välartade söner.
*
Anklagande vände jag mig till Härskarornas Gud, som jag kunde urskilja i blandform av bibelns och min egen fantasis gestaltning. En himlakropp ställde jag till svars för världens tillstånd, genom Hans strålande källas livgivande flöde. Som även är alla våra stormars öga och orörliga rörare.
Detta gjorde jag alls ej som något slags helgonpretendent. Långt därifrån. Är inte och har aldrig varit det. Mitt inledande citat av Den Heliga Birgitta verkar naturligtvis motsägande för denna version av min självbild. Men poängen är att även ett moraliskt rätt halvdant käril som jag kan uppleva sig som behövligt i både gudomliga och mänskliga sammanhang. Dessutom, som det står i Skriften: vi kan älska Gud desto mer – vi som har mest att få förlåtet.
Tyvärr finns det nog de som bara kan eller vill se mig som ett verktyg för den negativa maktsidan, hellre än som Den Endast Gode Gudens instrument. Ibland har jag själv plågats av misstanken att jag bär det så kallade onda ögats egenskaper, därför försökt motverka hämndimpulser och dylikt i mig. I varje fall vet jag att Gud, när han vill, prövar oss och kanske låter oss besättas av demoniska eller antikristliga krafter. Vi ödmjukas så när vi får känna av hur det är att inte vara enbart goda klagooffer, och därmed ansvarslösa objekt, för onda verkningar från diffust fientliga läger i vårt invärteshistoriska genlandskap.
Efter de där uppenbarande julidagarna, i dialog på olika plan, har jag varit som en kluven och åter sammanfogad ek: Gudsinspirerat rotfäst, men oftast med gamla vanliga, ofärdiga, egenskaperna. Fastän jag i nattskuggig skog, ej olik inledande Dantevandring, fick undervisning inte bara från och om alfabetets urljudslund utan även i matematikens myggsvärmslikt sjungande grundvalsmoln. Från 1:a ETTans nollpunktskropp, i treenig tvekamps spänningsfält spinnande fyrflammigt ådernät över femfingrad handfulls parlike i syskonspeglad samverkan - ledad över sexiga sjunde himlen till dubbelnollans platt oändliga åttaspegel; ändå-ändande i ni-0 mödosamt men du-dugligt hopknäppta 10-greppshänder. Vidare till ll-ans älvtrolskt, mjukt mångdimskapande virvelvärldar där alla-i-ALLT stegar vidare mot spännande evighetsfärds multidimensioner.
 |
| Krucifix från Kölns domkyrka.Vsion av Jesus på korset, fastnitad i solglödgad smärta. NE_ E Lessing/Magnum Photos |
Huvudsakligen här i det jordiska livet. Det var den svåra punkten att försöka övertyga Gud om. Att vi hans söner eller döttrar inte kan - och inte får - fortsätta att roa oss här för att sedan ansvarslöst smita till det hinsides genom dödens nödutgång. Kanske, och kanske inte, iförda den totala glömskans avgränsande och sköna alibi. Bekvämt skyllande allt på en gud eller djävul, eller på andra. Möjligen på ”oturen”.
Nog för att vi kan behöva barmhärtigt nådefulla glömskegränser mellan liven som halvt materialiserade andeväsen. Men jag ville ha klarhet kring möjligen vaga existensmurar – utmanande genomsläppliga här eller där, kanske till och med avsiktligt teleporterande en och annan gång. Under stundtals svårt tröttande begreppsbyten med skyarnas allsmakt satt jag mig ner i gräset och slog gång på gång näven i marken. Envisandes med att himmelska skeendet – om sådant verkligen kan äga rum – från den stunden måste både lovas och reellt utspelas här på jorden…
Aldrig någonsin hade jag tänkt mig att jag skulle kunna vara en så fantasifull samtalspartner och tillbedjare. Inspirationen till det kom plötsligt, överrumplande - med väldig kraft.
Senare tänkte jag att de har rätt som säger att vi minst av allt kan skryta med hur fint vi formulerar böner eller lägga våra tankar och ord. Vi ingår i omgivningens sambindande kontext och är ekon inom Gudsalltet. Fastän relativt självständiga är ändå ingenting helt vårt egna ägandes skapelse eller ingivelse. Vi har en benägenhet att lätt glömma det. Sidovinklad upphovsrätt ger alltid delbara problem.
Också under ordlösa böner, i form av vardagsliv, är vi beroende. Även när vi sover, i drömmen. Liksom i döendets kemiska ljustunnlar och hormonlandskap – kanske på väg in i andra sidans mikrokosmiska andevärld. Aldrig kan vi skryta med att vara absoluta solitärer, för vi är ständigt inbegripna i gudsrelationer och positiv eller negativ metafysik. Oftast både det ena och det andra, mest genom våra medvarelser och omgivningens ”döda” materia.
I den fantastiska ”korrespångdansens” och bönens Gudssamtal hann jag knappt avlägga full idérapport till Den Högste förrän jag häpen fick se månen släpas till och mycket långsamt föras rakt igenom solen, av det jag uppfattade som Venus. Ur solens sidor framvällde därpå gråa moln. Lika skönt skimrande ungsvanevingar, smuts- eller giftmolnsfärgat gråsvartlila mot den klarblå himlen. Möjligen var det falk- eller örnvingar. Så småningom upplöstes de. Försvann. Slukades, som duvor i dimma.
Betagande syner och upplevelser, i flera olika sekvenser under många timmar, utspelades i det blå över mig. Och runt omkring. Särklassigt överväldigande var bildandet av en ring med sju eller åtta solar. Medan jag stod på en enorm, rundslipad, klipphäll i Norrvikens vattenbryn - om det har jag berättat mer längre fram, i slutet av Tredje delen. (Det fantastiska solsamspelets klippa ligger över sjön mittemot dåvarande utrikesministern Bodströms slottsliknande vita ”atrappvilla” till hem, i välklippt gräsmatta. Där var liksom ufo-overkligt dödsperfekt: aldrig under mina flera års många strandvandringar i grannskapet syntes en själ till där, eller hördes.)
Från och till tog detta naturligtvis andan ur mig. Under stor del av dessa händelsemättade dygn - kanske var det bara ett, men i så fall tidlöst-saligt intensivt - var det alldeles stilla och tyst runtom. Som om jordens andra varelser sov.
Det var sommarlovstid, så mina barn och med dem vår hund råkade under de mest intensiva timmarna vara hemifrån, hos släkt och vänner.
När jag en gång kom hem från mina vandringar i skogen fick jag i flera timmar bara in tjutande radiovågor och en kort stunds aningssvag, knastrig, musik på radion. Gång på gång sökte jag ivrigt efter gensvar i den, på TV och per telefon. Men inga apparater ville fungera, och brevlådan förblev tom på både post, tidningar och reklamlappar.
Kanske var tidpunkten okommunicabelt arla, tänkte jag mig som delvis förklaring. Min klocka stod stilla. Det var som om jag befann mig på en nyskapad jordkopia. En tvillingplanet vilken ännu inte försetts med folk och fä. Inte en fågel, inte en bil syntes eller hördes.
 |
| Vädersolstavlan i Stockholms storkyrka, av Urban Målare 1535 |
Kanske var tidpunkten okommunicabelt arla, tänkte jag mig som delvis förklaring. Min klocka stod stilla. Det var som om jag befann mig på en nyskapad jordkopia. En tvillingplanet vilken ännu inte försetts med folk och fä. Inte en fågel, inte en bil syntes eller hördes.
Förrän plötsligt en vitgul fjäril fanns, ba-lanserande på ett grässtrå i vägrenen. Jag rusade fram, lycklig över att inte längre vara ensam här i världen. Men hejdades av en myndigt varnande röst som manade mig att inte röra den. Så jag bara hälsade lågmält och respektfullt, ett par steg ifrån den.
Högt uppifrån solkoronan dök i nästa ögonblick ett chockvrålande flygplan ner tätt över mig – vände i en tvär gir uppåt och försvann åter, till synes, in i den strålande solskivan några sekunder. Men dök snart upp igen, på bländfältets ”andra sida”. Det var inte en grip, tror jag. Inte ens Gripen, Tunnan, Lansen eller Viggen. Ett typiskt militärplan var det, men jag fick intrycket att det inte var något av de små plan som skulle kunna identifieras som svenskt.
Det var alltså inte ett ufo i typisk tefats- eller cigarrform. Men jag upplevde att det komunnicerade telepatiskt med mig. Liksom solen, en del märkliga molnformationer och träddungar gjorde under de här dygnen.
Som i Törnrosasagan återkom så småningom denna världens varelser, ljuden från rörelser och aktiviteter tilltog mer och mer.
Om det nu inte i stället var jag som återbördats till den vanliga jorden igen…
Tidigt nästa morgon, eller om det var i densamma dagens gryningstimma, glansspeglade sig träden uppochnedvända mot det molnfria rymdvalvet, medan jag iakttog det fantastiska skådespelet från min uteplats i sollentunska Vaxmora, nära Edsberg. Jag såg och såg - hade svårt att tro mina ögon. De hängde där i skyn, som en underbar hägrings mjukt glänsande och grensvepta lustgårdsträd.
Ihop med ett märkligt gnistregn, ett vågspel av myriader med näst intill försvinnande små ”lysmaskar” - ömsom gyllene och ömsom silverskimrande. Skapelsekaskader av urstamgener kanske. De myllrade i luften överallt omkring mig, som om hela världen insvepts i ett skimrande pudermoln av stjärnsporer.
Detta kunde ju vara enbart syntekniska problemyttringar.
Men kanske var det skaror av himlahärens miniänglar.
Om det inte var älvor i specialkoreograferad ridåkorrespångdans.
Möjligtvis de strängar, spelande sfärernas böljande harmoni, som kosmosvetenskapare infört i sina senaste urkraftsteorier. Vanligen osynliga. Dessa samtidiga energivågfält och materiepartiklar, sprungna ur vaggan när skapelsen först dubbelbältades i universums fjärilslika konspetsmidja kring både första och sista evighetsögonblickens flygande mara. Utan matta, och kanske totalt ogreppbart - delat verkande men möjligt att försöka hela med vetande…
Från början, ingavs det mig, var detta skeende i oss. Som det urvarelsemedvetande vi en gång var i vår egen galax och jordplanets innersta stjärnkärna och tidrum. Vilket nu, delvis, är utstrött överallt. Än vilar det, svängande i relativt självtryck, inom våra individuella själars jagspegelpunkter. De som även kan kallas monadiska reflektionsfält, i multigenombrott.
Tänkte, efteråt, att träden jag sett komma från himlen kansk”bara” var unikt speglande förtätningar av minignistorna runt mig. Som i sin tur kunde vara tillfälligt synliga vätemolekyler i luftlagren.
Jag har varken förr eller senare sett något liknande. Jo, det gnistrande regnet har då och då återkommit, men träden med rotkronorna i rymden och andra fantastiska himlafenomen i väldighetsformat från de dagarna har jag inte fått samspela med fler gånger.
 |
| Vädersolar i Stockholm sommaren1991, foton av mig. Frönäsan på övre bilden flög in genom öppet fönster och klistrade sig fast. |
Sedan dess har jag då och då bevittnat underbara moln. Även en högstående, snett mot solen belägen liten regnbåge: cirkelrund. Samt vanliga vädersolar och liknande, vilka var mycket sköna men jämförelsevis föreföll ganska mekaniska. Som de renodlat fysiska spegelfenomen de på sätt och vis var saknade de den dynamiska och kommunicerande totalkaraktär jag upplevde som sant laddade uppenbarelser 1975. Vilka säkert, såvitt jag begriper, var både fysiska och andliga skapelser. Eller andekroppar: levande, medvetna. Likaväl som jag var och är en sådan, om än av vanligare slag.
Hursomhelst, hur jag än försökt att nu beskriva ”mina underverk då”, så är jag övertygad om att få företeelser är i egentlig mening övernaturliga. Eller undernaturliga. ”Allt” finner förr eller senare sin förklaring och plats i beroendekedjor som bara delvis kan kännetecknas som vetenskapligt omöjliga. Kanske disglittrar dessa till slut i andlig stjärnerök som briljanta diamantarmband runt skapelsehanden.
*
Över tio år senare år senare, runt 1986 då jag ofta joursatt i sena kvällspass på DN-redaktionens mottagning och än var uppvarvad när jag kom hem, lyssnade och diskuterade jag ofta i närradions religiösa och/eller politiska nattväkterieriprogram. Så fick jag genom Vegavans Radio Rama veta att himmelskunskapande idéfruktträd finns, snarlika dem jag erfarit i Vaxmora. Uti Sollentuna. I den indiska mytologins gamla vedaskrifter berättas nämligen om heliga banyanträd. Dessa är det lianslingrande fikussläktets första frögivare, som symbolbringande växer uppifrån Den Högstes andliga boningar ner till oss, kontaktskapande och växelverkande.
Intet är nytt under solen...
Nej, men jo – ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar