tisdag 20 mars 2012

Förord till O g r ä s - Inledningsdel


                                                                   Tillägnas  
     
          
mina båda barn 
och min syster,
som följt och lärt mig mycket.
Även alla vänner,
levande och bortgångna
bland människor och djur,
som brytt sig
och bistått mig och andra
i försök att leva santoch rätt(så) väl.


                                                                                 '
                                                                   *   *   *
                                                       



                           “---Med kärilet menar jag dig, som hör mina ord. ---,                                                 
   som jag fyller när jag vill, 
                 och varav jag öser,
                    när det behagar mig. ---“
 ur Den Heliga
 Birgittas Himmelska Uppenbarelser



      

      Inledningsdel


Förord                     7
Förvarning            23                                               
                                                                         Försvar                 35   
                                                                                                                                                                                                      
                                                                                   
                                                                         Fortsatt
                                                                                försvar           49  
         
                                                                         Självförsvar         65

                                                                         Upptaktstur         79

                                                                          Öppning              93
                                                                                                 
                      

Vissa uppgifter och bilder har jag hämtat ur Södra Unnaryd-Jälluntofta Fornminnes- och Hembygdsförenings Årsskrift, särskilt i kapitel  4,  5 och 12. I samband med citering ur denna anger jag initialerna  SUJFHÅ, jämte årtal.

       Mina källor till en del andra fakta, gällande främst gudar och änglar, finns mest i svenska Bibeln och Indiens Bhagavadgita samt Nationalencoklepedin/NE jämte Bonniers multimedialexikon /Bmml.Omslagets ormillustration har gjorts av Leif E Eriksson och är hämtad från Postens Frimärken. Det unnarydska vägmärket från 1700-talet har SUJFH-stiliserats av Ingrid Thelander. Lyckoklövern fann jag hos Globy cards.  


  
                             

                                            
                                      Förord  

      Ibland tror jag att mitt liv är en enda lång gastkramning, mästerligt välregisserat. Kanske av en förföräldraande eller slumpmotsträvig  ”gud” - rentav Gud Själv: världsalltets ursprungssjäl. Möjligen ihop med mig själv som egoämne i en subjektivt karmaägd ängladomares dolda skuggjag. Genom överlägsen dimensions genisken tecknande hetsat livsdramas huvudlinjer, just före födelsen till denna levnads  krigsstinna hösttid. Välkomnad i en jordiskt symbolstark ort, för teckenspråklig vägledning genom födelserummets gransusande  alebo: A-lev-O…       

       Innerst formad till ofärdig ekotyp, en alruna? Den som ”mandrakiskt” oväsnas: skriker. Till att börja med. Senare åtminstone stumkvävt, inombords, under försiktigt handhavandes segdragna smärta eller våldsamma uppryckandets vånda. Framfläkt ur tunt rotfästa trådars jordemörker där till och från gudsviss himlakraft ges ur ljusets däröver asksköljda trädkrona. Eller var det en urstark lönelönns, med tvärbjälkelik gren som kanske burit en nästan oskyldigs upphöjda slutöde med dödsgent korsande rep:  i ett föredettaliv?  Möjligen är det därför som överskott av hetsigt styvsinne inrymts i min själsrustning. Bottnande i  en intuitivt begåvad sökares reservlager. Men ödmjukhet är enligt gamla beprövade visdomsord en dygd, så  emellanåt får jag för mig att jag lever detta liv bara för att få behövlig övning i den karaktärsprydnaden, jämte tålamod. Lärospån att under största möjliga tystnad uthärda, i rätt behärskad åskådan av världens påstådda fåfänglighet. 
        Det låter trist. Mest jämt har ändå mina dagar varit spännande. Om inte alltid roliga (verkligen inte!), så i varje fall intressanta. Inspirerad av den Gudskamphärdade Job kan jag, åtminstone så här i efterhand, se livet i meningsfullhetens försonande och alltmer fascinerande sken. Så nu går även jag in för att hålla fram mitt flämtande ljus. För jag har av den modernt måttfulla bibelprosan lärt  att det inte bör stå kvar där hemma och skräpa bland korn och gryn, lika lite som i gårdagens gömma under skäppan. Det ska inte heller syrekvävas i ängsligt låsta dagbokens jagjagande tvedräkt.              

      Jag föreställer mig att en eller annan som förhandstipsad kan ha ögnat igenom min memoarskrift nu läser den i förväntan att ett själspressat, rentav psyksjukt eller vanfört liv ska blottläggas. Helst vettigt och välformulerat. Förhoppningsvis så pass adekvat i förhållande till normal begriplighet att läsarmöda ger hygglig utdelning. Ett vansinnigt ödesdrama, skapat i tankevilla? Det låter hemskt, men – visst!  Så kan man etikettera mitt världsvinklande värv, om man så vill. 
        Själv föredrar jag att kalla det levnadssaga som tidvis kan likna en bi- eller unipolär livbok. Eftersom jag tror att mitt sista och progressivt tolkande läkarlag, som 1992 påstod att jag aldrig varit sjuk, nog var överdrivet positivt. För onekligen har jag då och då blodstångat mig mot vad som utifrån kan ha liknat väderkvarnar i fjolligt invecklade labyrinter. Följde jag ingivelsens maning till att pröva framkomligheten genom omöjliga återvändsgränder, med brända skepp bakom mig, stod jag snart med näsan mot väggen. Men fick chans att lära mig falla rätt, medan jag inombords försökte stiga uppåt mot rymderna. Gång på gång, tills själsliga vingparet utvecklat bärkraft.  
      Vi lever i en stressigt splittrande tid, det är därför begripligt att många undviker vidlyftiga utläggningar runt världsåskådande meningar. Likaså vill slippa hoppande avsteg från just odlade huvudfåran om vad det vara månde, även när sidosprången är rätt vidkommande. Så emellanåt underlättar jag för mina läsare att välja bort tankeutflykter genom att koncentrera längre eller väl  tvära sådana avsnitt till lite mindre stil och på smalare spaltbredd. Jag vill ju inte fjärma någon som oförskyllt kan storkna av mina infall runt det mesta mellan himmel och jord.I dessa inledande avsnitt, liksom särskilt i förstadelens kapitel 12, är denna uppdelning dock mindre relevant eftersom vinklat åskådande aspekter är vad det mest handlar om. 
      Funderingar nära eller över det rent politiska kapitalets områden tenderade att förskjuta intresseaxeln i den här livsredogörelsen. En del av  de textsjoken har jag sammanfört till ett extrakapitel under rubriken Tillägg - här på nätet separat utlagt under "Ord men nästan inga visor"-blogg. För dem som vill ta del av mina växlande tyckanden runt somligt av det som på senare år utspelats över våra undersåtliga huvuden (vissa långa avsnitt hänger dock kvar i huvudtexten. Särskilt i det kapitel av Tredjedelen som handlar om av DN:s journalistklubb stipendiestödd resa till Jerusalem 1987).


     När tillvaron hunnit så långt med oss att vi alltmer försöker begripa det förflutna tränger även otäcka tankefrön fram genom gyttret av vaga reminiscenser och skarpa infall som genomkorsar hjärnvindlingarna. Dem avfallshanterar vi helst omgående under det att  minnesvändorna utvecklas till egoegotrippande äventyr med ivriga avstickare för att ordna praktiska och stilrena fyndhyllor åt lockande souvenirer. Så kan vi ur erinringsmyllret skapa livsteckningar som i normalt kritiska ögon ter sig både kloka och tilltalande.

      Ordningen på dessa skafferihyllor har dock fått växa till sig under jämförelsevis kaotiska förhållanden. Det beror på att signalspårandet i min hjärnas subatomära strålnät vill ta sig underligt ”ologiska” turer både hit och dit och därför kunde renodling efter strängt mönster ha verkat menligt hämmande på de huvudsakliga minnessprången. I stället har jag lyssnat till dem som sagt att memoarskrivande kan ses som psykiskt terapiarbete, i växelverkan mot och med omvärlden. Viktigt särskilt för oss som kanske vänts ryggen av omgivningen under hyssjande mummel om att vi inte är riktigt som vi ska eller inget att räkna med.  

      Man kan till och med betrakta detta bokstavliga famlande som religiös livsdomsgärning över egna personen. Av en sökare som innerligt genande vill öppna till gemensamskapande helhet och återknyta till ursprungets grund. Till Gud, Världssjälen, Det Stora Okändas Kraftkälla - hur vi nu väljer att benämna den respektingivande Väldighet eller centralsol varav vår medvetna värld  utgör bara en strimma upplyst område under universums hela historia. Det finns de som menar att ett sådant reflekterande ytterst och noggrannast uttytt  är vad religion handlar om eftersom detta sammansatta begrepps ursprung  kan spåras i innebörden åter (eller gudsspegla) respektive knyta och binda (som i latinets re och ligare). Även ordet yoga har i  sankskrit samma betydelse av återknytande till urgrundskällan.Samtidigt öppnas en och annan kontaktsluss till hårt prövade anmödrar och förfäder som sökte rättvisa och hugsvalan, ivrigt åkallande Himmelens goda makter. Möjligen också motsatta sidans härskare om bitterheten blev för stor, förståeligt nog.  

    I första hand är jag ute efter att för mig själv och mina närmaste, i vid mening, samla detta ännu pågående livsdrama. Delvis kanske också förklara det.Då jag hade satt punkt för Tredje delens sista kapitel återstod mycket som kändes väsentligt att åtminstone ge en skymt av. Här i upptaktens tankevirvlar, som tagit ut svängarna till storvulen Inledningsdel, finns lite av det pockande restgodset. Jag hoppas få tillfälle till uppföljning på en del rapsodiska inslag, så småningom.


                                                                         *   

Sommardoft -  hundkäx. Ondska?

   Ogräs, eller  ohyra och skadedjur, brukar vi kalla sådant som växer till sig mot vår vilja, är fröflygande svåruktat och stör bättre anpassade inslag i en invant ändamålsenlig och skön  livsmiljö. Vid ansningsförsök kan det rentav förefalla okontrollerbart, särskilt om det på djupet har sammanhängande rötter över vida fält. Börjar dess grogrund dominera i vår snörrätade lustgårds- eller försörjningsodling grips vi lätt av utrotningsbegär och tar till giftiga vapen.

Ängsblom.  Ogräs?

Enligt den judiskkristna bibelns Jesusliknelser är ogräs  detsamma som ondska, som vi ska akta oss för att sprida och låta finnas inom och runt oss.Bort det Och allt dylikt – för att evigt brinna i helvetets härdsmälta?

Nej, jag hoppas inte det, för vi har efter hand kommit underfund med att det finns gräsligt ogräs som kan nyttobrukas och har även givits sköna ängders vildblomster som på rätt tid och plats är en sann fröjd för både syn och luktsinne. Utöver dess uråldriga uppgift i insekters liv och förmultningens cykliska förlopp. Dessutom – vissnat – gör det sig som majbränsle i fagert lockande braslågors sken.

Nyttig kers, kirs osv. Kanske bara skvaller runt portvinstår att den är god
hälsoört? En anrikt munkodlad medicinalväxt som kulturens alltför ivriga
 apootekare snart började kalla både ogräs, plågoris och herrgårdsskräck.
   

Liksom förledet i mitt förstanamn är kers råkar den bokstavskombi-nationen också utgöra mina samlade initialer, inklusive det efternamn jag bar som gift: Rosenqvist. Kanske namnandet inspirerats av en högre makt, mig och möjligen andra till varnagel och svidande eftertanke. Ty medeltida munkar förde till Sverige med sig en kulturblomma kallad kers, ibland benämnd kirskål. Den brukades som medicinalväxt, dessutom till smaklig ingrediens i sallader.     

Kers, kirs- eller skvallerkål: gott i vege-
tarianens sallad...

 Bladen ansågs verksamma mot gikt, en  vällevnadssjukdom som drabbar främst frossare och drinkare, så långt jag kunnat utröna. Vi får hoppas att munkarna inte brukade hemfalla åt dylikt dödssyndande; det var nog deras mäktiga välgörare bland adel och borgerskap som behövde kureras för en och annan portvinstå. Senare kallades den främmande örten även herrgårdsskräck, när den här och där spridits som snabbförökande ogräs och betraktades som plågoris i rikt förädlade områden.
       Första gången jag, och mina bekanta, hörde talas om denna enligt uppgift landsvitt ökända men nyttiga kers var på 90-talet när den beskrevs i en Insidansartikel i Dagens Nyheter. Rubriceringen var så påträngande  att jag hajade till och gav mig tid att läsa. Nu har den då givna informationen upprepats för mig: jag fann nämligen detta växtnamn som iögonfallande korsreferens i Bonniers kompakta multi-medialexikon efter att ha knappat fram uppslagsordet gikt. I Nationalencyklopedin existerar dock varken kirs eller kers, där anges i stället tidlösas rot vara giktbrutnas örtagårdsvän.
(De tre textstyckena närmast ovan tillkom sent, under det renskrivande stadiet i början på september år 2001. I första utkastet hade jag till en början tagit med lite historik kring mina anagram och identifierande bokstäver, men senare ströks helt och hållet det ämnet.

Tillägget initierades av att jag nyligen snärjts i giktanfall, fastän jag i många renläriga år varit en ganska asketiskt inmundigande vegetarian. Först slog det mig att en geting eller huggorm anfallit höger stortå, eller att jag kanske trampat på en spetsig glasbit - så plötsligt och intensivt drabbades jag.

I min hemtrakt kallades förr en smal väg eller fägata för just [enligt vad jag JUST upptäckte under not 22 i Diarium Unnarydense från 1700-talet]. Eftersom jag nu bor vid  en tvärande återvändsgränd kallad Ormängsgatan tänker jag att det onda som lokalt drabbat mig kan tydas som symboliskt angrepp med verkan ämnad till begrundan. Genom ett mikrokosmiskt pekfinger från våra förfäders andar - eller från demonerna som plågade dem, måhända?

Längre fram i texten ändrar jag därför min mening att kött bör ersättas med sojaprodukter, ty husläkaren här anser att för stort intag av dylikt bönextrakt kan ligga bakom giktsymptomen. Tja, hur det än förhåller sig med den saken så lär överdriven ensidighet vara av ondo. För den skull tänker jag inte börja med köttvanor.Själv förstår jag det så att ”man” i det hinsides anser det väsentligt att mina bokstavliga sammanträffanden med  kers/kirs omnämns på dessa egoreflekterande blad. Fast åkomman  kan ju helt enkelt ses som näsvist hjälp-dig-själv-syndrom... Hur som helst – alltmer medvetet erfor jag behov av motverkansbot, genom värkande sensation från inre psykofysiska mekanismer.

Skymtande redan i boktitelns undervegetation ställer jag därför min  växt och namne i förgrund till det här livssceneriet. Inte därför att den stört mig utan för att den uppmuntrat mig till att försöka våga vara kers, mig själv, i egenuttryckt identitet. Särskilt nu:  plötsligt grodd ur minnets bädd som gamla tiders kersbotemedel, till hjälp mot mig själv med inre svagheters snärjande nedbytningsrisker, genom smärtsamma podagersymptom som förr ansågs drabba bara gamla festprissar till gubbar...).



                                                                ***


”Minns i november den sköna september...”. Med andra ord:  begrunda i redoborna elfte stunden den niondes mogna frukt.Dessa två tidsenheter har formade  till 11/9 eller 9/11 kallats magiska och på sistone utnämnts som gränssättande till en ny tids början. Inledningsvis, som månadssiffror, åtskilde de min första vän och mig i livets utmätta längd.Hon som i denna dramatiska ödesmånad just dog och passerade vår tillvaros sista datumzon. Vad passar bättre än att min livsinledande följeslagerska även tar plats i skriftliga invigningsdelen, jämte tankar runt skiljetecknande inslag mellan oss?

Jag har alltid haft lättare att hålla ton än takt. Höstkänsligt novemberbarn som jag är tillägger jag  dessa rader under sista dagen av september året 2001, just när jag trodde att hela förstadelen av boken var klar. Medan jag tänker tillbaka på min tidiga barndoms lekkamrater – stjärnögda Mona och energistrålande Solveig.

Den nu fokuserade och alltid fruktbara månadens tidmätande benämning står ju för ”himmelska sjunde” och var en gång det i den romerska kalender vi så småningom övertog. Men sedan tid och ordningsföljd i olika omgångar förskjutits har benämningarna samman med annan prägling fått delvis begreppsförvirrande verkan mitt i den ordning som åsyftats. Särskilt när en rad inhemskt brukade beteckningar på årsperioderna ombildades och försvann. Efter 1753 års  nyordning till gregorianska kalendern, då de sista elva dagarna av februari togs bort, kan man säga att omvandlingsverket toppades med att Tors månadsväktarroll slutgiltigt övertogs av tvehågsne dörrvaktarguden Janus i januarivändan av det överspelade julianska årshjulet. Förut vårliga nyåret vid ”gräsmånaden” hade redan tiigare flyttats och anknutits till midvinterns julblot under ljushopppets födslovånda. Petrus, ihop med pärer som Peter och Pelle, assisterade undergivet. Han nöjde sig med att vara namnsdagshållare samt handha smånycklar i närheten av halvårsskiftets solrundning mot mörknande tid  (29/6: tillika min sons födelsedag anno 1961). 

Att utgå från Kristi födelse vid årsdatering blev på kontinenten vanligt först under 900-talet, ännu senare hos oss. Ibland kallas detta den kristna, stundom den dionysiska årsräkningen - efter idégivaren som till 550-talet var  munk i Rom. Blygsamt skrev denne sig även Exiguus, vilket betyder den minimale. Han var en annan man än den grekiske Dionysios med tillnamnet Areopagita som i Apostlagärningarna 17:17-34  slöt sig till Paulus. Detta efter att ha lyssnat när den senare talade om domens rättfärdiga dag genom en förutbestämd man, vilken uppstått från de döda och därmed bekräftats.     

Enligt traditionen blev Dionysios Areopagita  Aténs förste biskop. Han gav Gud många egenskaper i form av betydelsefulla namn, och ledd av dessa väsensord började man för första gången särskilja Gud som allsmäktigt god och allvis.Han har även, märkligt nog,  utpekats som identisk med den inte bara kronologiskt geniale mystiker som på 500-talet blandade in manikeiska tankar i sitt kristna författarskap - kanske besatt av Kronosanden själv. Dessutom organiserade och formgav han änglalängdernas niofalt kretsande skaror med hierarkisk fulländnings goda såväl som onda söner eller Makter. Av Dante och andra inspirerat återgivna när det efter nya segrar och förluster blivit andra tider.    Kanske var en viss osjälvisk Dionysos genial själspilot och transcendent tidsresenär.Som gränsöverskridande vallfärdare söker jag hans spår genom den historia där vi har baserat tidmätandet kring våra liv på himlakroppars rörelser och i långa loppet försökt jämka teori efter praktikens verklighet. Redan i äldsta tid brukade egyptierna ett rörligt solår på 365 dygn medan nästan alla andra gamla kulturfolk i stället använde sig av månåret, baserat på månaden som ursprungliga tiden mellan två på varandra följande nymånar som i genomsnitt inrymde drygt 29,5 dygn.


En evighetsvarelse är första ledsagaren i min gudomliga livslek, som vi alla. Hon heter för all framtid Mona (namnet kan härledas ur grekiskans ”monas” = enhet. Filosofen Leibniz [1646-1716] har därför gjort  monad  till ett begrepp för den yttersta immateriella enheten, ett förnimmande väsen av ren ande som är vår odelat enkla ursubstans och samtidigt den  kraftpunkt som kan undvara utsträckning. Dess själva natur är ett slags maktutövande genom oavlåtligt verksam aktivitet. Leibniz identifierade denna urkraft i tre kategorier, beroende på klarhet och mognad: som naken, som själ respektive som ande. Varje monad kan i sig förnimma hela universum och relationen till andra ligger i dess väsen: är en aspekt eller spegel av allt. Monadens idé har anor från nollans cirkelproblem i alkemisters harmonisökande tomrums-matematik runt jämvikt i de vises sten. Med rot ur mysteriekärnans själa-vandring i Pytagoras asketiska livsromål där udda kan bli jämnt, och jämt evinnerligen i yin- och yangskimrande nyansdrömpunkt. Och så vidare ur 3,14 omräknat med pibråks 3 1/7-språng  i Arkimedes, Newtons och Einsteins rela-tivt enstenscentrerade men krafttyngt 96-hörniga omkretsförsök. Ända till vår ripostmorderna kvantfysiks senaste mikrokosmosteori för att genom mo-nadsvängande ”sträng” helt sammansmälta med makrosalltet i multienhetlig andematerias naturgrundlag.).
      Hon var flickan i närmaste grannhuset som nog aldrig stavade sitt namn med å. Också född oroliga förkrigsåret 1938 men drygt två månader före mig – på sjätte dagen av den sjunde septembermånad som för oss varit den ljuva nionde, medan jag kom ur mörkets elfte. Kanske blev hon i sitt förra liv kallad till att i detta vårt nu bli anspråkslös martyr och helgon.

      I går fick jag veta att Mona är död. Hon gick ur denna tid sextiotre år och tjugo dagar gammal: från sista tonåret i outsägligt heroisk vardagskamp mot äggstockscancer. Särskilt  mot  intensiv smärta i en skadad nervbana som orsakades av oprecis hantering med operationskniv för ett tiotal år sedan.

      I ett annat läkaringrepp försågs hon med påse på magen, måste därför äta mycket sparsmakat och slapp åtminstone sådana  futtiga giktproblem som nu blivit mina. De sista åren kunde hon omöjligt inta sittläge, bara stå och gå eller ligga kunde hon. Medan hon envist fortsatte att tro på livet fick hon av enda barnet sitt enda barnbarn och utförde  husmoderlighetens gärningskrävande om-sorger.   

  - Jag tänker inte dö, vägrar att lägga mig med händerna på  magen och bara vänta på slutet, sa hon till mig härom året.


        Vi är många i hennes krets som nu flödar över av höstetårar.

 Sedan tänker jag mig döden som en hindrande (kanske lindrande) hägring, ett svalgdjup på livsvägen som delvis, hjälpligt,  måste överbryggas.



     Det hände när Mona och jag kom i bokmärkesåldern att vi bedårades av änglar, med mittbena och kruslockigt hår över pastellfärgade axelvingar i stället för kropp. Riktigt gammaldags var de, sades det. Påminde om en sådan, med kropp, som jag mycket beundrat hemma hos Mona. Den fanns där på en tavla föreställande två barn som går över en spång;  änglavakten följer och skyddar dem respektfullt, lite vid sidan om.  


Med ibland riskabelt svängande framhjul visar Mona mig hur hennes pappa Åke lärt att högerlistigt vänsterstyre kan gå  till. Gäller att ta kraftfullt grepp med högerhanden runtom vänster underarm. I bakgrunden gamla Linneas grå Dalhem, omkransat av mer än manshöjdhög syrenhäck med blå och rosa blommor. Foto: Alebogästen Hartvig Malmsten, som lägre fram i tiden såg till att jag blev Allersvolontär i Helsingborg.

Vi blev som besatta av längtan efter fler och ännu skönare gamla änglar, oroade därför omgivningen med att försvinna i timtal. Den ena gången strövade vi iväg genom skogen åt Femsjöhållet, ända till Ester på Spången.

Ty om henne hade vi hört att hon hade allt möjligt gammalt i sin grå stuga - likadan som Fällanstugan min mor växte upp i på Bolmsö. Allt som fanns mellan himmel och jord sparades hos henne. Men hon blev inte alls överraskat glad, som vi trott, över att få oss på tiggarbesök. Det blev invecklat att förklara varför vi undrade om hon hade änglar hos sig och hoppades på att de var av  den typ som fanns för hemskt länge sen. Sådana som ingen av våra byteskamrater sett maken till.    

Läskande saft kom på bordet, men den enda gamla ängel som bjöds var väl Ester själv. När vi  druckit ut och resonerat lite med henne tog vi oss som trötta och tomhänt besvikna änglasökare hem igen. Kände efter i benen och trodde att vägen nog var en mil lång,  minst -  det var första gången vi på egen hand gav oss iväg så långt hemifrån. Åt det hållet. Utan lov hade vi  tidigare aldrig gått eller trehjulingscyklat ens till Lövdala efter smultron, eller för att bada i Källavik. Så vi gjorde väl ändå ett slags genombrott som självständiga sökare den dagen.

       

Mona och jag, i småskolans första-
klass höstterminen 1945.

  Det kan ha varit två år längre fram som en ung vikarierande småskolelärarinna sa att hon tyckte att vi båda från Alebo var så lika att hon jämt ville blanda ihop oss. Det var på den tiden vi höll ihop i vått och torrt, då ”---friden tätt följde våra spår,  häxan var en saga och trollen snart försvann---”. Hon klädde ut oss och lät oss växelsjunga Alice Tegnérs: ”Vart ska du gå min lilla flicka? ---jag ska gå och hämta dricka. ---åt vår get, som heter Stjärna. Får jag följa med?---Ja, det får du gärna.”. Ur Nu ska vi sjunga-boken, som jag hade klätt i tegelrött skyddspapper.

 Egentligen var vi två nog olika som natt och dag. Jag utvecklades sannerligen till ett allt taggigare ogräs som de flesta kanske alltmer ville slippa i sin närhet. Medan både Mona och min storasyster Ulla växte upp till kulturblomster, självklart ljusväna himlakroppar som för sin omgivning blev goda idealvarelser. Ibland lekte vi också med Solveig som var minst lika mörkhårig som jag. Också hon är ett 1938-årgångsbarn men född redan i januari – kändes liksom min syster  i kraft av åldersskillnaden över-lägsen och självsäkert dominerande. Ett triangeldra-ma utvecklades emellanåt och Mona kom så småningom att stadigt följa Solveig i stället för mig. Sedan vi första tonåret börjat bana nya vägar.

1957: Mona och Sven
Min barndoms bästis gifte sig mycket ung med sin enda och stora livskärlek, målaren Sven. Redan som tolvåring anförtrodde Mona mig,  höggradigt svärmisk, att hon i honom såg världens underbaraste man. Men det råkade sig så att jag innan dess aldrig hade hört talas om eller sett honom och hans släkt i trakten, så först trodde jag att hon i fantastisk inspiration beskrev en drömfigur.
Mona var som en ny människa, tyckte jag: totalt bortkollrad, som vi säger om dem som Amor får hjärtträff på. Mitt i prick så att kontakten med den vanliga jorden lätt bryts och allt kan omvandlas till bedårande men farlig sagovärld.
- Det är han som står därborta, han i ljusa regnrocken! Han har varit förlovad, men det är brutet nu, viskade hon ivrigt till mig i folksamlingen nedanför kören som den kyliga valborgsmässoaftonen 1951 sjöng in våren på trappan till Annie och Axel Unnersjös konditori mitt i byn.
Plötsligt fanns han till på riktigt: i min sinnevärlds periferi, för min  barnavän på närmare håll och genom hela livet. Ungefär samtidigt som hans namne, min dödfödde ”lillebror” Sven, slutgiltigt övergav mig och inte längre lekte osynlig ängel bakom högra örat. Där hade han i flera år ofta suttit, viskande busiga råd.
Strax efter det majfirandet avgjorde ödet ihop med egensinniga viljor och min  ormlikt snabbrörliga tunga – som ibland sårat när den tagit kommandot och varit kvickare  än tanken - att Mona och jag  skulle gå rätt skilda vägar resten av livet.

För några år sedan skrev jag till min första kamrat – utom min storasyster - och berättade om himmelsvida underverk kring mötet med en broderlig bromålare på 70-talet. Liksom hennes Sven och många med honom var han inte vilken plankstrykare som helst. När vi nästa gång träffades, i för-sommartid, nickade hon mot sitt idylliska hem: en liten rosa boning innanför hög och ljuvligt blomstrande häck. Sade stolt:

- Vilken målare tror du ligger bakom det här då? Så många har sagt att det ser ut som om vi bor i en tavla, i en målning av Claude Monet...

Denne konstnär blev i början på 90-talet innemålaren för oss svenskar, med prisvänliga reproduktioner av mångskiftande  broar i japansk näckros-damm. På en av mitt hems väggar har jag en sådan, men framför allt finns här en av Monets ljusflödande himlaskildringar, över dal med röd vallmo i gräs runt enstaka björkar och enbuskar (om det inte är alm och cypress). I flera år har jag i rymdvalvet mellan och genom dess moln ofta sett skymta ett gudalikt stort, mycket ungt och renskinande flickansikte. Öppet leende skådar det tillitsfullt rakt ut i rymden. Frimodigt.  

Ängs- och himlabild av Monet - här
       lite suddig, på Googles profilsida
 över mig.

Kanske är det Monas porträtt - möjligen är det min egobild, av fotoförstoringen jag slet ur ramen på vårt piano som 14-åring och i fyra bitar egenhändigt sönderrev. Eller vision av någon medsyster som jag där ser förevigat återspeglad. 

Väsentligast är leendet som utstrålar obeskuren  livsbejakelse.       

Mona (=den ädla), med tillnamnet Birgitta (=den höga och lysande hjälperskan), var en av de starkaste centralstjärnorna i min barndom. Jag tror säkert att hon ser hur vi i andanom samlas runt det självklart trygga minspel som jag  sett, och än ser,  blänka fram bland lösliga konturer i min Monettavla. Så uttrycks nu hennes ljusa anletsdrag i mångskimrande dagrar och undanglidande moln, över alla tidliga verklighetsgränser.

        Glädjen blir kanske åter en dag paradisiskt stor, både i himmel och på jord, när den följer och utfyller sorgens spår. Förr än vi kan ana eller vågar tro.
         Men jordhimlakroppen vi lever i är ännu mekaniskt bländad blindfånge i illusoriskt överlägsna tyngdkraftsgudens grepp. Så länge enögd dödsmakt uppifrån Lucifers förföriska ljusstege strålhårt dränker livslevande låga, i sinnrika böljeskuggors vattenvärld, måste gråtandets utdragna stund fördröja leendets storhetstid.


                                                           ***

Man kan säga att jag tidvis växte upp mot min vilja. Som barn njöt jag av tillvaron och  hade  mycket roligt men kände ändå, emellanåt, dödslängtan. En inkänd ”weltschmertz”, tidigt överförd i hemska krigsår, slog djup rot i mig. Den försvinna-till-ingentingdrift som ibland dök upp fick mig att söka meningsfulla skäl för livet, eftersom jag vid de tillfällena såg framtiden mest som en svår utmaning där jag ensam måste uthärda mina dagars mått i plågsamt flammande maratonkamp. Döden uppfattade jag som en befriare och förstod inte allt klagande över den: krigets fasor talades det mycket om, men även runtom mig i fredens land tycktes många ha svåra eller trista liv. Inom hörhåll för mina barnaöron gavs vittnesmål om, och kommentarer till,  obönhörligt hårda öden. Ibland var det visst lättare att öppna sitt sorgsna hjärta för ett lillgammalt barn – för mig - än för vuxna runtom.
      Mitt blivande stormogna jag tedde sig alltså hotfullt okontrollerbart.  Mer eller mindre medvetet förberedde jag mig på allehanda sätt mot väntade prövningar.

För detta fann jag en hel del stöd i givna jämförelser. När min syster och jag klagade över att  vi sommartid sällan var hemfria som andra barn, utan måste  finnas till hands  som springflickor och annat vi kunde vara nyttiga till i vårt lilla pensionat, fick vi  höra hur  hårt  våra föräldrar  haft det som små.  Förr, i vår världs mörka skogar. Även, som sagt, hur andra hade det i denna krigets och eländets värld än den dag som var.    

Det betonades att vi inte kunde jämföra oss med de besuttna och bortskämda. Högdjuren, sa mamma ibland om dem som mest satte näsan i vädret. Dessa var visst av en annorlunda själsras, eller andeart, och skulle nog inte klara av att umgås med sådana som vi. Utom möjligen genom ombud – direkt bytte de på sin höjd enstaka ord med oss tjänstehjon. Att hållandet av rätt distans var av oerhörd vikt framstod mer än tydligt.     

 Nej, somliga bland dem som ville hållas för att vara fina och överlägsna gick det inte att rätta sig efter. Den sortens tjusigt manierade liv som vissa av våra gäster förde, eller somliga i Unnarydssocieteten och deras likar, var inte att tänka på för oss: köksvägens tungfotade folk. Komna ur stor fattigdoms sega livsmöda århundrade efter århundrade.
        Samtidigt fick vi veta att vad som numer gäller är hur man ser på sig själv.
      - Verkligt fina människor kråmar sig inte och går på – försöker inte göra sig märkvärdiga i utanverket, påstod mamma och fick mig att tänka att det kunde vara vi själva som var allra finast i hela världen, när allt kom omkring.        

Pappa sade, vis och vänlig:      

 - Det måste böjas i tid det som krokigt ska bli.
     Han var smed utom under sommarmånaderna. Medan de svärtade naglarna och huden på hans händer så småningom ljusnade fungerade han som gästernas älskvärt välkomnande värd och samtalspartner, utan stel servilitet eller underliga maner (alltså inte särskilt lik rollkollegan John Cleese i TV-pensionatserien...). Mest uppfyllde han rollen som  källarmästare och alltiallo åt mamma, särskilt vid disk- och tvättbaljor samt potatisskalehinkar. Tog sig ibland i all önskvärd stillhet en öl, ganska sällan två, ur backarna som bryggeribilen från Appeltofftska i Halmstad lämnade varje torsdag. För  att mildra källarmelankolins isolering och den kanske längst in i honom upproriska dionysosanden.

Dionysos

Möjligen påverkad därtill av livslustige Dionysos sjäv, vinets och växtlighetens fruktbare gud i gamla grekiska mytologin, som ibland ändrade skepnad till djurhamn. Av  romarna kallades han Bacchus och  blev åkallad även som dödens och återuppståndelsens igenkommande gud. Jag har fått för mig att denne var både Vishnu/Krishna, Saturnus och Kronos i ny skepnad – ävenså Jupiter och Liber Pater, som i Romarriket kamperade ihop med eller bytte gestalt än med Silvanus, än med  Faunus. Den senare var en flöjtande Pantyp till skogsherde, beskriven som halvdjuriskt otäck. Han hade en dotter eller moatjé kallad Fauna. En redi’ fåna, som vi i Unnaryd sa om knäppa eller underliga typer av kvinnokön.

   Pandora: på Zeus uppdrag en skapelse av
           sonen .Hefaistos,  smed-  och havsgud.
            För att hålla Människan  i schack sedan
  hon  fåt t makt över eldens gnista.
        Målad 1882 av Jules Joseph Lefebvre.










Jag visste ingenting alls om denna möjliga bakgrund men kände till, i ganska unga år, att  benämningen kunde stämma in som hand i handske på mig - var ju själv den största fånan. Kanske inte så mycket utanpå, men inuti... Ibland upplevande skön eufori med djupskärande sorg ekande  i botten, om än inte dionysisk extas.                   
                        
                  
                          *


Den grekiske författaren Plutarchos (46-120 e Kr) har vidarebefordrat sägnen om en stark röst som från de joniska öarna vid tiden för Kristi födelse ska ha ropat, så att det visst skallade genom all världsrymd: - Den store Pan är död!                                   

Hur är det med Pandora då? Har hon kvar sin fasansfullt öppna ask?  

Kanske hon aldrig dör?  

                                                          

                                                                               

Ovanligt nog för en fattig landsortspojke hade min far påkostats realexamen, men sedan väntade honom den tidiga 1920-talsvärlden med svår arbetslöshet och misär. De anställningar han då sökte och hoppades på fick han aldrig. Men han kom åt att läsa en hel del genom att flitigt nyttja byns bibliotek och var en intresserad radiolyssnare, så han blev rejält allmänbildad. Likaså min mor, även om hon i sitt liv inte slukade lika många böcker som han. Men hon var mycket vaken för förändrande världen runt sig, intresserad av medmänniskorna och tänkte mer självständigt än de flesta. Inte minst under vintertids broderande handarbetsstunder invid radion.         

 Gud kunde visst ingen helt tro på. Var inte på riktigt, enligt vad jag ganska tidigt hörde ryktas. Det småländska bibelbältet utbredde sig vid sidan om min hemtrakt som smitit lagom avsides och lyckats dra sig undan det självgoda fromleri och den förbjudna gudskritik som med tiden kommit att framstå som typisk för frikyrkornas bekännare. Trots deras inledande kamp mot världsligt förblindade maktpåvar och politikprelater.         

 Hos oss  kallade sig människor i gemen högkyrkliga, men de flesta gick nog till Guds hus så sällan som möjligt och höll för övrigt på strama seders nedärvda flärdfrihet och sunda bondförnuft. Längre fram i tiden  än andra iförde sig våra anmödrar hemgjord vardagskjortel, liksom egenframställd helgklädsel och kyrkstass: sträng och sträv.  Mest var det väl manfolket som såg till att fruntimren inte brydde sig om onödigt  krafs och modenycker.

I grannsamhällena hölls vi för att vara duktigt och pålitligt folk men något egensinniga  i vår traditionstrohet. De sade om oss att vi ansåg oss vara lite förmer än andra. Ännu vid 1900-talets mitt intog vi en tämligen självständig hållning gentemot utsocknes åsikter, påfund och olater. Vi var väl brända i vår bysjäl av förfäders erfarenheter genom tiderna: minst en gång för mycket hamnande de i skottgluggen när maktlystna svenskar och danskar  hade dragkamp i gränssträckningen genom vår bygd.

I Nationalencyklopedin uppges om Hallands kulturhistoria att det i skogsbygden mot Småland finns reliktområde med ålderdomliga drag i folkkulturen. Detta borde nog ha angetts gälla mest gårdagens förhållanden eftersom moderna massmedier vid det här laget satt utplånande spår också i Unnarydsbors sinnen.

Bland några av oss som gick i exil för sådär ett halvt sekel sedan, från släktbygd, vänner och ursprungligt tungomål, har lågmäld värdesättning av stor enkelhet fått fortsatt företräde. Särskilt den rättframma och närmast naiva  anspråkslöshet som  reder sig bo i själ och hjärta - så som vi insöp den med barndomsatmosfären.      
Detta inbyggda värdemått gjorde det omöjligt för mig att orka med, eller i längden bry mig om, socialklättrandets beräknande anpassningsturer och utstuderade finlir. Åtminstone som det tog sig uttryck hos en del av dem som omgav mig i unga år: ibland genom både veckopressjournalisters och förment vänsterradikalas ytliga versioner av elitgarde, med sig själva som ivrigt viftande maktsvansar eller självförgudande grädda. Sådant gjorde på mig, som bar mig själv som självkritiskt pensionatsbarn levande inom mig, obehagligt intryck av löjligt falskspel;  streberfasoner. Det ville och kunde jag inte vara del av utom som grimaserande pajas. Även uttryckligen skämtade jag en hel del med omgivningen  om detta och sågs därför av medmänniskor som smaklöst dum eller alltför bondskplumpt okonstlad - i varje fall föreföll jag dem  otillräckligt utstuderad.
Det tyckte också den vänsterpolitiskt aktive Björn jag som 19-åring halvtomhalvt gifte mig med; han skämdes, försökte få rätsida på den oslipade diamant han trodde sig ha erövrat och  anmärkte därför dagligen på en rad detaljer i mitt sätt att vara. Jag upplevde det som ett evigt hackande, men begripligt nog gick han in för att fostra mig till förfinad kulturvarelse – jag som nog alltid har varit en ganska klumpig och störande typ som inte bara irriterat utan ibland också  vållat andra sorgligt obehag.

Att ses som juvel eller jävel kan på glidande värdeskalan lätt  skifta med betoning och vokalnyans.  Liksom synen på Jahve och diande javelen.      

Pärla i mussla.
Sandkorn, skavbenäget.

Nu har jag nått så långt att jag hoppas på att under livstiden likt ett slags skavande sandkorn i musslevärld kunna åstadkomma viss  pärlbildning runt mig. Att jag åtminstone  blir till mer gagn än skada.
Vid den tiden, i slutet på 50-talet, förgrovades antagligen min utstrålning av att jag med självironi sökte parera att jag mest jämt upplevde mig som den tigande och lidande  stackaren: hudlöst ömtålig, stressad och trött i egenskap av dubbelarbetande småbarnsmamma och huvudsaklig (men synnerligen lågavlönad) familjeförsörjare. Jag fick mig eftertryckligt skrivet på näsan hur jag avslöjade min råa låghet genom saknad finess i klädsel, gestik och ordval. Fast jag  försökte hålla mig trevligt sympatisk var jag trist och allt annat än mondänt självsäker samtidigt som behagfullt intagande, enligt där och då (kanske alltid) fostrade kvinnoidealet. Faktiskt var jag rent fånig  - i varje fall tycks det vara något i min personkemi som det gått snett med så att jag lätt irriterat andra eller gjort dem besvikna.     

En väsentlig del av min varelse har således under större delen av livet varit ur rytm med närmaste omvärlden, känt sig malplacerad. Efter tidig vänjning hade detta blivit mig ganska likgiltigt, så jag ansträngde mig inte direkt för att passa in – kruxet låg väl i just det. Bara hemma och i skogen, med mina barn eller ihop med djur, upplevde jag mig fri och väl till mods. Tidvis även samman med föräldrar och syster, när det verkade som om jag  accepterades. Fastän jag aldrig kunde infria heller deras förväntningar på att  bli något att ståta med.         

Kanke utmanade jag ibland omgivningen till att mobba mig, med den djupa instinkt för oförställd eller ”äkta” ärlighet som jag utvecklade i uppväxtåren. Och föreföll därför löjligt istadig. Men det fanns även goda perioder som tongavs av  hyggliga eller vidsynta personer runt mig, annars hade jag väl inte orkat i långa loppet.

    Numer vet jag att det som i självbevarelsedrift drar oss från smärta och sorg också belönar med glädjens stora lättnad, kanske av en lyckoande verksam invid  dödsskräckens nyckelhål. I dess smygande korsdrag befann jag mig ända upp mot trettioårsåldern, rädd att slukas i en hård värld där min annorlundahet var det enda jag hade att hålla mig till. Genom den upprätthöll jag kontakten till både lugnande och uppmuntrande viskningar från min animala barndomssjäl.    

    I stort sett förhöll jag mig alltså ljum till att delta i putsandet på det förfinande känsloregister som rörs i dem som söker eller redan har nått kulturellt  skiktad trygghet bland samstämda medmänniskor. Dessa som mjukt och fint har bäddat för välbehagets ljuva tillfredsställelse inom begränsande ramverk. 1700-talets estetikexpert Edmund Burke uppfattar skönheten som det vilket lockar oss till beundran av proportionerligt behag i kontrollerad ändamålsenlighet. Det lär vara detta sublimerade njutande som på djupet skiljer den socialt trygga och lyckade människan från rått djurlivs utsatthet under fruktansvärda kaoskänslor, i oöverskådliga och dödligt allvarliga upplevelseregioner.

Mitt hem, ett triptykbygge, i försommartid, 1945. 
Mamma har sagt:"Ställ dig i dörren, så kommer du med!".

Men jag värjde mig mot förandligandets överlägsna och ofta ytliga särande från djupast jordade själsrötterna. Var väl som barn och ung – är kanske ännu -  mänsklig bara på ytan. När jag tonårig gav mig ut i världen för att börja skapa min livsroll, och bilda familj,  gjorde jag många  svidande tillitserfarenheter. Visste sedan att det bara var Gud och min egen instinkt jag kunde lita till för nödtorftig överlevnad. Skön trygghet var inte för mig, sådan vågade jag inte spinna drömmar kring, än mindre be om. På osäkerhetens inre plan jämviktstrevade jag efter en kärna av egenstyrka: den fanns där men var djupt nerbäddad och svårnådd i stressiga var- som helgdagen.

 Mitt tysta ursprungsuppror mot bykonventionens inramade tankevärld överflyttades så till vidare sammanhang i modernitetens rationaliserande 50- och 60-tal. Där fann jag att minst lika stark stilbinding utvecklades, genom tentakler som sökte greppa mitt vuxenliv och krävde mig med hull och hår. Jag kunde vagt urskilja hur detta likformningstryck växte runt mig som tuktande drivhuslianer i yrkesskrådd gängbildning och andra sammanhang. Det var mer dominerande än  barndomens idylliskt utmanande törnesnår hade varit. De tjusiga famnar som välkomnande börjat öppnas för mig hotade att underkuva såväl hjärnverksamhet som synliga frisyren på ovansidan av skulten. Bakvänt försökte jag värja mig – oftast omedvetet. Mest gick jag in för att hålla mig osynlig, hopkrupen i läsvrån där hemma.

I och med de här skriverierna upprepar jag väl ytterligare mina regelbrottsliga fasoner mot ledande   konvenans.       

 För jag är ännu en jordbunden klumpedunsa som bär mig opassande åt och nämner de flesta, ibland allt, vid eget namn. Författare bör inte använda citattecken och ska genomgående stå höjda över privata förhållanden så att det återgivna ter sig konstgjort för hela slanten. Ungefär det har jag hört samstämmiga  smakdomare säga. Så jag vill bara vara en skrivare utan godkända författandets begränsningar.     

Ity att det antagligen inte tillräknas mig som förmildrande omständighet att  jag, grovsmedens galna dotter, betraktar hela verkligheten som ett fantastiskt intressant konstverk där vi som livets aktörer ingår i latent dynamiska mysteriekretsar.


                                                              *

Naturligtvis har vi alla starkt behov både av direkt spännings kännbara glädjehöjder och vackert välbehags förnuftigt sköna domäner. De senare distanserat avmätta och gärna vetenskapligt prövade. Men dessa båda upplevelsezoner är sällan väl inpassade i ömsesidig harmoni. Finhetens skönt övergripande anderymder inbjuder till vilsam passivisering i betraktandets lugna och lagom svala färgskala under renhetliga ljuskretsen. Å andra sidan rör sig under glädjekupans ångande atmosfär otäckt blodgrinande mekanismer från mörka urgrundens ovillkorligaste hungerinstinkt. Att söka behärska den kan bara det stjäla hela vår kraft.


    När världen ter sig som andlöst gungfly fungerar gärna skönheten som vällustig överlevnadsdrog. Men det  finns innanfönster i  själen som  stundom öppnas till kärrmarker där kallsvettiga känslodimmans droppar duggar så drypande tätt att koncentrationen på fötterna kräver odelad uppmärksamhet. En så ångestladdad framkomstmiljö hetsar till aktivt och intensivt balanserande på avgrundsmarginalen, med nästippen bara nätt och jämt på rätta sidan stupet vid syremättad luftkorridor. I tårsköljt pupillseendes inre blickpunkt blir den svarta energimassans tyngd då en tvillingkraft till allt omkring huvudpersonen. I det febrila trevandet på denna stupkant kan glada överraskningar lura oss till smygsmitande runt hörnen. Och till att i nästa ögonblick upphäva fasans underjordsvrål. Eller måste utbrtista i rysligt himlaskriande skratttjut av oren livslycka.